Adils Nilsson Nystrand dog på sitt 75:e levnadsår i sitt arbete i renskogen den 22 januari .
Adils föräldrar var Helga och Albert Nilsson, Rödingsträsk. Mamman Helga Nyman träffade Albert som var från Morjärv, när han var på AK jobb i Rödingsträsk i slutet av 1920-talet.
Den nybildade familjen flyttade till Malmberget där Albert som var snickare fick jobb som gruvbyggare hos LKAB. Adils var den fjärde av sex syskon.
Helga kunde aldrig släppa sin bindning till Rödingsträsk. Varje sommarlov, medan barnen var små, var hon med sina barn i Rödings. Det fick till följd att barnen var varje skollov var hos morfar Johan och mormor Beda i Rödingsträsk, och efter deras död hos morbröderna Axel och Helge och deras hushållerska.
De var gry i syskonskaran, tåg till Gullträsk- buss Harads – taxi till Råbergskojan (rengärdan), där den efterlängtade hästskjutsen väntade.
Det fick till följd att för naturmänniskan Adils som hade lätt för sig i skolan, men inget studieintresse vara i Rödingsträsk och renskogen, tillsammans med morbröderna som var den miljö där han kände sig hemma.
Arbetet i renskogen trivdes han med trots att arbetet var tungt och slitigt. Det var springa, gå och cykla. På vintern var det skidor som gällde. Det skulle dröja flera år innan Larven (skotern) och Adils första bil i mitten på 60-talet kom till användning.
Tillsammans med Sivert Mattson tillbringade han ofta flera dygn på jakt och fisketurer.
I samband med arbetet kunde dom ibland vara borta veckor i sträck utan egentlig matsäck.
Området dom arbetade i var i stort sett mellan Pite och Lule älvdalar från Kåbdalis och ner till kusten.
När Adils pratade utgick han ifrån att alla viste om alla byar och vem alla personerna i hans stora bekantskapskrets var, vilket för mej i början av vår 20-åriga bekantskap var svårt att hänga med på. Han hade dessutom den goda egenskapen att aldrig tala illa om någon.
Han var under flera år förtroendeman för Rödingsträskgruppen av Uttja sameby, där Adils lugna sätt kom väl tillpass. Han berättade att när folk var upprörda över vad renarna ställt till med gällde det att snabbt räta till problemen, och inte börja räkna upp lappbyns rättigheter utan med ett trevligt bemötande löstes de flesta problem.
I mitten på 60-talet träffade han sin sambo, livskamrat Linnea Öhman. De fick barnen Anders och Maria. I samband med familjebildningen bodde dom på Stigarna. Jag kan föreställa mig hur Adils trivdes där. Så de blev till att köpa hus i Nystrand, ett bättre trivsamt boende.
Men för Adils var det ändå Rödingsträsk som gällde. I fjol sommar tilläggsisolerade och brädfodrade han gaveln och långsidan på huset, ett arbete han inte hann färdigställa.
Jag har ett speciellt minne av Adils för 10-15 år sen följde jag med honom, för att se var sarvarna var. Han tittade i kikaren och konstaterade att, de där är inte min eller så var den för liten. När jag kikade hade jag svårt att ens upptäcka öronen. Han virrade totalt bort mig. Jag visste inte var jag var. Men så småningom kom vi fram till Rödingsträsk, där var storasyster Eivor (som varje år medan det inte var för mycke snö bodde där som pensionär). Efter lite prat och fika skulle Adils uträtta sitt ärende, att stycka en ren, han frågade hur ska den den styckas? Knivas svarade Eivor. Jag var ett stort frågetecken.
Men en lappstyckning innebar att han styckade hela renen med enbart kniven, prickade varenda led till och med ryggraden styckades kota för kota, revbenen ledades från ryggrad och bröstben, snygg styckning, inte en enda köttslamsa, endast korsryggen där tog han sågen.
Adils lämnar ett stort tomrum efter sig, i familjen och den stora bekantskapskretsen.