Festplatsen var inhängnad och utanför planket bodde vi i en stuga där vi hade sovrum på övre våningen och varje morgon blev jag väckt av barn som badade och hade roligt och då fick jag kvickt på mig baddräkten och sprang ner till sjön.
På tomten hade vi en liten stuga som var delad, i en del hade vi ett utedass och i den andra delen en svinstia där jag hade min gris som jag hade döpt till Birgitta Jovasson. Hon hade en hage utanför stian så hon kunde gå ute eller vara inne och hon gjorde som hon ville. Men då kom tiden då hon skulle slaktas och två karlar skulle göra det.
Men grisen kände på sig detta så hon sprang till sjöss och for ut och simmade och karlarna efter. De fick tillslut fast henne och karlarna bar Birgitta skrikande upp från sjön. Både karlarna och grisen var dyngblöta, men slaktad blev hon.
En morgon när vi vaknade hade vi fullt med kor på gården. Dom hade gått genom skogen från ängen där dom brukade vara. Vi schasade bort dem och sen var allt frid och fröjd.
På festplatsen hade vi hemgjord glass och jag ser för min inre syn hur personalen gjorde glassen och jag ser mig själv som barn stående bredvid för att se hur det gick till. Sen såg jag hur personalen fyller karbid i lyktorna som vi använde till vardags innan vi fick inkopplad ström. Där ser jag mig också stå och titta på hyllorna där karbiden förvarades. Den förvarades i en liten boda och på baksidan förvarades isen under ett spåntäcke för vi hade ju inga kylanläggningar.
Isen sågades upp ur fjärden på vintern. Sen går jag uppför trappan till musikvillan och tittar in i alla skrubbar och ser filtarna som användes av artisterna när dom skulle vila eller sova över.
Inte undra på att Udden finns för mig för alltid. Ett sånt underbart liv jag levt även på fritiden. Jag känner stor tacksamhet över allt jag varit med om. Svartudden kommer aldrig att dö så länge jag lever för den finns i mitt hjärta för evigt.