I Norrbottens Posten kan man under slutet av 1860- och början av 1870-talet följa idéer och planer om det tänkta vägprojektet, med sträckning Piteå - Bodö.
En av dem som kämpade för vägen var Olof Genberg, lärare vid läroverket i Piteå, som talade för att mellanriksvägen skulle anläggas över Arjeplog . Han hänvisar då bland annat till en debatt som först i Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda.
Genbergs syfte, med långa artiklar, var att förklara vägens näringspolitiska betydelse och möjligheten att genomföra projektet rent ekonomiskt. Bakgrunden var den strid som pågick mellan Umeå och Piteå om vägen. Umeå ville nämligen ha vägen över Lycksele till Norge.
Det medförde i sin tur en kampanj startad mot Härnösands, Umeås, Luleås och Piteås gemensamme riksdagsman, Axel Lundström, Piteå.
Lundström, rektor och redaktör och som med mycket stark röstövervikt i samtliga städer valts, hotades att bli utslagen. Det blev också resultatet av hans motion 1868 om anläggande av vägen och anslag till projektet. Umeå och Piteå som tidigare rikspolitiskt stått mycket eniga skildes som fiender och Piteå skulle aldrig mer återerövra rikdSagsmandatet.
Eliminera hungersnöden
Vid den här tidpunkten hade också historieprofessorn Ludvig Daa, född i Saltdalen och verksam i Oslo, i sin journalistiska verksamhet argumenterat för en mellanriksväg. Daa publicerade detaljerade uppgifter om vägen i skriften ”Oplysninger om en ny vej fra Bodö till Piteå” . Han presenterade bland annat uppgifter av gammalt datum att det funnits en kommunikationsled mellan Piteå, Skellefteå och Bodö över Arjeplog och att detta inte bara var den kortaste utan även mest lättframkomliga mellan Bottenviken och Västerhavet.
Axel Lundström betonade i sin riksdagsmotion vikten av vägen för Norrbotten och Västerbotten . Att de skulle förena rikena och vara av ”obeskrivligt allmän nytta” .
-Kommer en sådan väg till stånd kan hungersnöden aldrig med så tung hand, som nu, slå de nordliga provinserna, ty vägen till det alltid öppna havet är också vägen till livsförnödenheter, och vägen till en ort där ladugårdsprodukter kunna säljas med sådan fördel, som vid den norska kusten, är också den mäktigaste sporre, för befolkningen att upparbeta och driva framåt vad som bör vara dessa provinsers huvudnäring, nämligen boskapsskötseln, framhöll Lundström i motionen och äskade om medel till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landshövdingen i Norrbotten för undersökning om anläggande av vägen.
Stämningsläget i bygden
I en insändare i Norrbottens Posten 1868 finne en intressant redogörelse inte bara över stämningsläget som rådde i Piteåbygden beträffande vägbyggnaden mot Arvidsjaur och socknens motsatsförhållande till staden. Den ger även en bra bild över arbetsförhållandena när det gällde entreprenader, kolonisationens förlopp i södra delen av Piteå markbygd och de förhoppningar som hystes om bygdens utveckling inom det aktuella området.
Man gick ut från den åsikten att endast nybyggarna mellan Fagerheden och nämnda gräns skulle ha den omedelbara nyttan av ifrågavarande väg.
-Medgivas måste visserligen att den bleve större för dem i anseende till färder sinsemellan, vilka naturligtvis oftare förekomma än till nedre bygden, men beträffade de senare färderna behöva också nedre bygdens innevånare ofta färdas till ifrågavarande övre byar. Härtill kommer även att Arvidsjaur, så ringa den kanske hålles i Piteå socken, redan fullbordat väg ifrån sin kyrka till gränsen, där vägen härifrån skulle möta, och således skulle man få sommarväg ända till medelpunkten av nämnda socken, till större båtnad i detta avseende för nedre bygden än för de övre byarna. Vidare är väg utstakad från Arvidsjaurs kyrka till Avaviken och anslag till byggnaden begärd, konstateras i redogörelsen.
Där det vidare konstateras att, ifall anslaget vägras, skulle vägen byggas för andra erhållna medel.
-Från Avaviken till översta delen av Arjeplog skulle bliva sjökommunikation, och från det ställe denna slutar, skulle byggas väg över fjället och ned genom en dal i Norge till närmaste vik av det alltid öppna Västerhavet
Undersökningar
I Norrbottens Posten berättas senare att personer skickats ut för att undersöka vägsträckningen. En av dem som hade uppdraget, kapten R. Schoug berättar:
-Vägföretaget behöver inte möta alltför stora svårigheter om vägen kommer att gå förbi Lövmokks kapell . Då kan den vara lätt nog att åstadkomma, framhåller Schoug.
På norsk sida företog kapten Lossius undersökningar och konstaterar, på fjällets västra sida åt Saltenfjorden
-Vi hysa den förhoppningen att undersökningarna skall leda till det av oss önskade resultatet och att en ny väg för kommunikation med broderlandet inom kort skall bliva öppnad skriver, tidningen Nordlands Amtstidene.
Länsman Sejerstad i Saltdalen redogjorde också för sina iakttagelser i maj 1869 och tvivlade inte på att vägen skulle åstadkomma ”stor rörelse”. Bland annat ifråga om exporten av smör, stäva och tjära som man inte kunde bränna i Arjeplog, då man därifrån inte kunde transportera den ned till svenska kusten.
Piteå överger byar
Luleåborna var inte särskilt entusiastiska över vägplanerna framkommer av inlägg i tidningen, där Arjeplogsborna liknas vid fån och samtidigt hänför Arjeplog till en av Norrbottens sämsta kommuner. Med uppmaningen att invånarna utan undantag borde återgå till ”det forna lapplivet och överge sitt svenska levnadssätt”. Luleåbon får dock snabbt svar på tal av en annan skribent som tycker att denne skribent ”skriver som ett nöt”.
I debatten hudflängs även Arvidsjaursborna och Piteåborna. De senare anklagas för att låta byar överges och lämnas åt sitt öde.
¬-Piteåborna har under de senare årtiondena nedlagt mera arbete på att förstöra än förädla sin jord, vilket väl ej kan vara trevligt eller ens tänkbart.
Samtliga riksdagsmän i andra kammaren, från Norrbotten och Västerbotten. Gick 1872 till regeringen med en begäran om att ett vägprojekt mellan Norge och Sverige skulle undersökas.
Negativ Norrfjärdenbo
Senare samma år 1872 meddelas att det från norsk sida, för att underlätta trafiken vintertid mellan Saltdalen och Sverige vidtagits arbete för att göra vägen i Junkerdalen farbar och att en fjällstuga satts upp vid Graddisälven, bebodd och som kunde ta logi för resande och hade stallrum för 12 hästar. Det fick svenskarna att föreslå riksdagen att ordna vinterväg från Jäckvik till riksgränsen och uppföra samt uppföra fjällstugor och stallar vid Sädva, Arrasjokk och Merkenäs samt att förse stugorna med värdfolk.
Anda kammaren avstyrkte dock propositionen om anslag till vintervägen. Första kammaren, mera gynnsamt instämd, hade däremot med stor majoritet tillstyrkt.
I andra kammaren och även i landstinget hade Anders Bäckström i Norrfjärden, deklarerat att han avgjort var mot vägförbindelsen. Efter en gemensam omröstning i riksdagen den 2 maj 1873 hade Bäckström telegramledes meddelat Norrbottens Posten att han dock röstat för vägförslaget.
I mars 1874 hölls ett kretsmöte med ” Sällskapet för Norrlands väg”, där kommunikationsfrågorna diskuterades ingående. Då hade även kommit med i bilden planer på Ofotenbanan.
Det skulle dock dröja 100 år till innan vägförbindelsen stod klar och kunde invigas.