Tidningen Norrbottens Posten i Piteå har vid olika tillfällen berättat om de svåra förhållanden som då rådde. Men nödår hade dessförinnan, och även vid senare tillfällen, drabbat länet.
Dåligt väder innebar att sådden kom igång sent och inte hann mogna innan hösten. Husdjuren i ladugårdarna fick inget foder och svalt i väntan på färskt gräs.
Det blev en omfattande brist på livsmedel och en omfattande nödhjälp var nödvändig för att undvika svält. Regeringen beviljade stora lån till Norrlandslänen för att köpa in och distribuera livsmedel till nödlidande. Nödhjälpskommittéer organiserades för att få in pengar till hjälp, på frivillig väg.
Stor mängd tiggare
I exempelvis Piteå beslutade stadsfullmäktige den 11 februari 1868 att starta en soppkokningsanstalt. I den invaldes mamsell Warg, fru Clementeoff, fru Lundström, fru Ekman samt herrar Gustav Häggström och Samuel Degerman.
Soppköket öppnades hos bryggaren O. Söderholm för fattiga bespisande. Vissa gånger gratis annars mot tio öres betalning för portion bestående av ¼ kanna soppa eller välling, ¼ pund bröd.
Samuel Degerman var föreståndare varje dag, utom söndag, mellan klockan 11 på förmiddagen till tre på eftermiddagen.
En löjtnant Widmark besökte Arvidsjaur och Arjeplog för att förmå samerna att transportera spannmål över fjällen från Norge till Piteå. Samtidigt skulle han undersöka möjligheterna av vägförbindelse till Bodö.
En stor mängd tiggare uppehöll sig i Piteå. Enligt tidningen beslöts att hemställa till magistraten ”att stadsfiskalen åläggs hålla bättre överinseende med denna oart”.
Nödhjälpskommittén i Älvsbyn meddelade länsstyrelsen att 1 240 av samhällets 2 142 invånaren var fullkomligt utblottade.
På något ställe hade det börjat malas halm för att blanda i bättre mjöl.
Ett pund barkmjöl kostade redan före jul fyra riksdaler i silver. Granlav köptes upp av ingenjör Sandström på Storstrand, förmodligen till nödfoder.
Av en notis framgår att karavaner under vinter körde mellan Piteå och Umeå för att hämta spannmål. Annandag påsk gick en sådan karavan som körde sträckan fram och åter på ”landkallen”, efter stranden. Det tog en vecka, i ur och skur, att färdas den sträckan.
Den nordliga landsdelen saknade vid denna tidpunkt ett järnvägsnät. När isen lade sig i Bottenviken gick det inte, med den tidens fartyg, att nå fram med någon hjälp. En otillräcklig mängd livsmedel, främst spannmål, hann komma fram innan isen lade sig. Nödhjälpen användes inte heller alltid på rätt sätt och kom inte de mest nödlidande till del.
Det blev mycket bröd av bark och lavar vintern 1867/1868 i våra bygder. Stora mängder djur fick nödslaktas för att få mat.
Undernäringsrelaterade sjukdomar dödade många människor.
De stora nödåren
Åren 1867–1868 har ibland kallats ”De stora nödåren”, men såväl före som efter har det funnits tider då det rått nöd och svält.
1851 berättas om svagår i inlandet och om undsättningsspannmål till Norrbotten. Det ansågs som det svåraste missväxtåret sedan 1812.
1852 råder nöd i Arjeplog och med bland annat sjukdomar som nervfeber. I Eksjö ordnades en penninginsamling för samerna i Arvidsjaur och Jokkmokk vars nödhjälpskommittéer tagit emot 50 riksdaler vardera från en soaré. Till behövande i Arvidsjaursområdet lämnades dessutom ett statsanslag, utan återbetalningsskyldighet, på 666 riksdaler 32 skilling.
1856 begär landshövdingen ett räntefritt lån om 65 000 riksdaler och anslag på 15 000 riksdaler för inköp av spannmål på grund av missväxt.
I Norrköping insamlades 3 272 kronor för nödlidande i Norrbotten.
C R Fjellström, vice pastor i Arvidsjaur, skriver tackbrev till Piteborna för hjälpsändningar.
1862,1863 och 1866 var det på nytt nöd i inlandet. Syföreningen i Piteå anordnade i december en auktion till förmån för de nödlidande i Arvidsjaur och Arjeplog. Vid en insamling kom 178 riksdaler från Blåsmark. John Dahlbäck bidrog med 23:24. Nitton tunnor spannmål sändes från Piteå och en del av detta skulle även avlämnas i Älvsbyn.
Kakor av korn och renmossa
I januari 1863 meddelar Norrbottens Posten att ”Sällskapsspektakel till förmån för nödlidande” skulle ges på teatern i Piteå.
1867 var det allmänna samtalsämnet den stora missväxten och den stundande nöden. Svampar, lav och mossa samlades in som nödbrödsämnen. Lars Adam Ringius, Piteå, reser runt för att lära om svampars insamling och beredning, Hushållningssällskapet bekostar resan. Potatisskörden har även slagit fel.
Insamlingar gjordes i Norge, England och Danmark för de nödlidande.
Förslag om att baka kakor av korn och renmossa framlades vid kommunalstämma i Piteå lands av en hemmansägare. ”De smakade gott” noterar tidningsskribenten.
I Piteå stals 60 rågbröd från änkan Carin Lidfälds bagarstuga samt en säck.
Fattiga Lillpitebor
1870 skulle sibiriska cembratallar planteras på försök i Norrbotten. Frön tillhandahölls av Hushållningssällskapet. Tallen uppgavs ha et fröämne som ansågs var ett värdefullt nödämne.
1874 frös halva skörden bort i Pite lappmark och 1886 slog också skörden slint.
1892 rådde nöd i Lillpiteområdet
– Som befolkningen uppåt Lillpitemarken är mycket fattig torde stor nöd förestå till vintern, rapporterar Norrbottens Posten.
1893 beslutade kommunalstämman i Arjeplog att begära hos landshövdingen om att få komma i åtnjutande av största möjliga andel av dess till disposition ställda nödhjälpmedel för inköp av utsäde och livsmedel.
1902 hotar hungersnöd i Arjeplog och Arvidsjaur. Kyrkoherde Magnus Theodor Berlin i Arvidsjaur rapporterar att missväxten kan bli liknande den som rådde 1867.
De missväxtår som senare inträffade skulle inte innebära svält och nöd. Beroende berodde på en utbyggd välfärd och det blivit lättare att transportera livsmedel från överskottsområden.
En missväxt betydde naturligtvis ekonomiska problem för bonden, men inte längre svält på liv och död.