För att slippa tala i egen sak anlitades i äldre tider ofta en ”böneman”, som kände till en del om bygdens invånare.
Bönemannen, i det här fallet, fick till uppgift att göra ett besök hos den tilltänka bruden för att där försöka övertyga gårdens folk om friarens förträfflighet, vilket sedan kunde leda till tycke och äktenskap.
Byggs av kärlek
Händelsen utspelade sig i en samisk familj, där seden att ha en så kallad böneman levde kvar ganska länge.
I våra dagar byggs relationer upp av kärlek för att senare kanske leda fram till giftermål, om man nu gifter sig överhuvudtaget.
I tidigare dagar sågs äktenskapet som en praktisk angelägenhet som gjordes upp på ett annat plan. Att det bland annat gick att föra med sig någonting i boet så att förmögenheten kunde öka.
När bönemannen hade hittat en lämplig kvinna skulle denne sedan övertyga familjen om det kloka i ett äktenskap mellan parterna.
På friarefärd
För att slippa tala i egen sak anlitade friarens släkt en så kallad ”böneman”, en person som hade kännedom om ortens folk. .
Bönemannen gjorde ett besök i gården hos den tilltänkta bruden, en änka, och som där på olika vägar skulle föra samtalet in på det viktiga. I många fall kunde man förmodligen ganska tidigt lista ut vad bönemannen hade för ärende, allrahelst om det var en flitigt anlitad böneman. Det hörde ändå till god ton att inte låtsas om detta utan vänta tills bönemannen själv framförde sitt ärende. För bönemannen från Arvidsjaur gällde det att framställa sin ”klient” i bra dager och också utverka tillåtelse för att få komma tillbaka till gården på visit. För att ytterligare en gång övertala husets folk om den tilltänkte brudgummens förträfflighet.
Det komiska i historien var att friaren till bönemannen fått en före detta fästman till den efterlängtade sköna att agera.
Bönemannen gav sig iväg på friarefärd. Väl framkommen i änkans hem träffade han på en del gäster, vilka då och då öppnade på kranen till en brännvinskagge. Alla var glada och välberedda till den snart stundande förlovningsfesten.
Tog fästmannens plats
Men föremålet för frieriet, änkan själv, var inte hemma. Hon hade gett sig iväg på besök till en närbelägen by. Då bönemannen insåg att friarens föremål inte fanns inom husets väggar gav även han sig iväg till den plats där kvinnan befann sig. För att böna.
Under resan dit gjorde han upp en plan. Väl framkommen tog han och bönade, men inte för friaren som från början var påtänkt. Istället framförde han sig själv som den förträfflige kandidaten och fick ganska snabbt bönhörelse. Inte bara från änkan utan även med instämmande från hennes dotters sida.
Visst blev det förlovning av, men den egendomliga vändningen blev att det var bönemannen som intog fästmannens plats.
–Nästa gång torde den luggade se sig en smula bättre för vid val av fästmö som av böneman, var tidningen Norrbottens Postens kommentar till händelsen.
När frieriet var avklarat - hur den försmådde friaren reagerade förtäljer inte historien - följde trolovningen i släktingarnas närvaro, vilka skulle kunna vittna om att allt gått rätt till.
Stark drivkraft
Längtan efter kärlek var en oerhört stark drivkraft för en bonde i inlandet. Han önskade också att förälskelsen skulle övergå i en varaktig kärleksrelation. Förälskelsefasen sågs dock med stor besvikelse av bondens anhöriga. De ansåg nämligen att kvinnan inte motsvarade förväntningarna och därmed hade tvivel uppstått om det var rätt relation för bonden. Historien var fylld av vidskepelse och rasfördomar.
En sameflicka var inte rätt person för bonden varför släktens svar var nej. Men han och kvinnan ville dock växa tillsammans och också ta vara på möjligheten.
Förtrollad
Händelsen utspelade sig samma år som när bönemannen tog över en till äktenskap ledig änka.
–Det säger sig självt att hans anhöriga skulle vara mot giftermål mellan deras svenske frände och en ”sami näjti” (sameflicka) konstateras det i tidningsspalterna.
Bondens anhöriga hade en strategi för att hantera förälskelsen och för att avbryta förhållandet. De gjorde gällande att den förälskade bonden förtärt någon slags trolldryck och ville nu bota honom från ”förgörelse” genom att ta till krafttag för att förhindra den hotande mesalliansen.
Det första de tog sig för var att bränna de underkläder som den ”förhäxade” mannen skulle ha haft på sig vid tillfället när han drack av drycken.
Även något av sameflickans intimare plagg skulle tas om hand och brännas. Det ansågs nämligen öka verkan av motgiftet. En sannerligen originell kur.
Det framgår dock slutligen av tidningsreferatet att resultatet av kuren blev tämligen klent. De unga tu lyssnade på sig själva, lämnade släkten, ville växa tillsammans och blev ett par.
v