När vi intagit våra platser ställdes färden mot Boden. Bara namnet Boden gör att de flesta män minns tillbaka på sin militärtjänst. Dessa minnen har en förmåga att friseras och göras märkvärdigare än de var. Nu var ju naturligtvis inte fallet så när det gällde oss.
I Boden klev Leif Nordström på bussen och guidade oss bort mot H2Green Steel. På vägen berättade han om de förhoppningar man hade om denna stora satsning. Samtidigt finns en rädsla att det inte ska bära hela vägen fram. Det skulle kunna bli ett stålbad för både kommunen och innevånarna. Själva anläggningen fick vi bara en liten glimt av, men man kunde ana att det rörde sig om rejäla ytor.
Sen, var det dags att styra bussen mot Brändön. Vägen var inte den allra bästa, men vi nådde restaurangen utan större problem. Väl framme imponerades vi av en rejäl timmerfasad som vette mot havet. När vi kom in möttes vi av resans enda plump. Trappen upp till serveringen var inte handikappvänlig. Men är man hungrig klarar man det mesta. Och maten var det inget fel på.
Efter maten hann vi sträcka på benen lite innan det var dags att kliva på bussen igen. Vår nya guide, ingen mindre än Kent Ögren, ledsagade oss genom ett Luleå i förvandling. Stora industriella satsningar blandat med områden för boende. Och som i Boden blandades en positiv iver för alla satsningar med en oro för ekonomin.
Efter den rejäla rundturen i Luleå var det så dags att styra kosan mot Älvsbyn. Vi var ense om att det varit en väldigt givande dag.