Emilia Amper.
Festivalen startade med att kulturskolornas spelmanslag i Luleå, Piteå, Kalix och Råneå spelar upp sina bästa låtar, med fart och fläkt, bravur och känsla. Det bådar gott för framtiden!
Sedan kom inledningstalet och det officiella öppnandet av festivalen. Allas vår nestor på fiolspel och skrönor om Norrbotten, Svante Lindqvist, slog direkt an tonen för festivalen. Folkmusiken är den sanna musiken, sprungen ur folkets själ för att roa sig och glädja andra, för att träffas och ha roligt. Man sjunger med den röst man har, inte med den man önskar att man hade. Ja, så var vi i gång!
Scenerna växlade mellan Aulan och Foajén, och däremellan låg lilla matsalen med drickabaren, och utanför entrén hade sameföreningen slagit upp sitt suovastält. En strid ström av människor på väg åt det ena eller andra hållet, och överallt dansades det!
Möten mellan olika länders musikaliska rötter gifte sig fint med varandra, som exempel kan nämnas nyckelharpa och orientens trumspel och sång, Emilia Amper och Nadin Al Khalidi, och Spelmännen från Österbotten tillsammans med indiska trummor och sång.
Simon Issát Marainen med Torbjörn Ömalm och Axel Olle Sigurd Andersson Utsi.
Framnäs folkmusikklass aka Virrbloss.
Bland övriga akter ser man också att olika konstellationer av kända artister ger ett nytt musikaliskt uttryck. I kombinationen Bengan Jansson och Malin Foxdal får Bengans virtuositet i dragspelet en kompis när Malins sångliga akrobatik når nya höjder. Likaså kombon Ian Carr, gitarr, och Niklas Rosvall, nyckelharpa, levererar ypperligt och samspelar på ett lysande sätt. Simon Issát Marainens jojkar, flera från Karesuando, väcker förfädernas andar till liv och beledsagas av ett psykedeliskt komp av sina musikbröder.
Det mest traditionella inslaget utgörs av 3gon, där de finurliga texterna varvas på meänkieli och svenska, och framförs som de Tornedalsvisor som vi är vana vid.
Ett eget kapitel ger jag Folkhögskolornas ensembler, Birkafolk, Kapellsfolk och Framnäs. Vilken spelglädje och välklingande enheter de utgjorde! Dom fick halva publiken att ge sig ut i dansens virvlar och svänga sina lurviga ben! Vad sägs om tre tjejer med cello som fick det att svänga till ordentligt. För att inte tala om alla sångare, som verkligen sjöng ut!
Sången och dansen och den ungdomliga entusiasmen stod på topp dessa dagar! Elisabeth och Bengt Martinsson, våra trogna dansförebilder, bidrog med sitt kunnande till att förhöja stämningen på dansgolvet. Liksom Kadrell’n och Norrbottens Spelmansförbund bildar dom en stadig grund att ta sats ifrån. Att sedan ungdomarna dansar som dom vill är en annan sak, det kallas nog livsglädje …
Mitt starkaste minne från lördagen blir dock den avslutande konserten med Dimitri Keiski och Jani Ruuskanen, finska romer. Dimitri uppväxt i Märsta och sedan tio år bosatt i Finland, Jani uppväxt i Göteborg och numera bosatt i Luleå. Den romska musiken träffar en rakt i solarplexus, två smattrande gitarrer i tradition med Django Reinhardt, Dimitris fantastiska sång, hans ödmjukhet i sången om sina tre fosterländer, och slutsången av Cornelis: Somliga går med trasiga skor.
Malin Foxdal och Bengan Jansson.
Nadin Al Khalidi
Niklas Roswall och Ian Carr.
Stort tack till alla som gjorde denna festival så minnesvärd, arrangörer, artister, publik, volontärer, unga och gamla, sponsorer av alla slag. Leve den sanna musiken!