Omkring 1780 tog landshövdingen i Västerbottens län, C.W. Leijonstedt, initiativ till att bygga kyrkor och anställa präster i de övre delarna i länets långsträckta älvdalssocknar. Länet omfattade då även nuvarande Norrbotten.
Initiativet var ett led i en utvecklingsplan för denna landsända, där vetenskapsmän och styrande såg oändliga slumrande rikedomar. En geograf som vid denna tid reste i länet var rent av inne på turism till midnattssolens land.
Men när landshövdingen tillsammans med representanten för konsistoriet i Härnösand, magistern Gustaf Nordin, höll möte i prostgården i Öjebyn den 13 mars 1781 med Piteå sockens bönder mötte de ingen entusiasm.
I övre socknen fanns vid denna tid blott 30 hushåll. Att bygga ett kapell och en prästgård gick väl an, men att försörja en präst skulle bli ett mycket tungt åtagande för de fattiga bönderna. Ändå var man beredd att bilda ett eget kapellag under moderförsamlingen. Vilka byar som skulle ingå var en självklarhet som inte behövde diskuteras. Inte heller ifrågasattes att kyrkplatsen skulle vara Byn, nuvarande Älvsbyn .
I nedre socknen med drygt 450 hushåll var man motståndare till att skilja av ett kapellag i övre socknen, men accepterade trots allt tanken. Dock krävde prosten och bönderna skriftliga garantier på att de inte själva skulle drabbas. De fick också ett papper vilket inleddes på följande sätt:
"Då undertecknade byar Manjärv, Vistträsk, Muskus, Korsträsk, Lilla Korsträsk, Byn och Pålsträsk med varandra sig förenat om ... att utgöra ett kapellag samt uppbygga kyrka uti Byn ...".
Sedan följer en försäkran om att man inte på grund av kyrkobyggandet skulle "komma Piteå socken eller dess pastor till något besvär." Vidare försäkrade man att man inte skulle tillfoga Piteå socken eller dess präster "något, men, förfång och minskning uti deras rättigheter och förmåner" och slutligen försäkrade man "på ära och tro" att aldrig "varken hemligen eller uppenbarligen hos Höga Överheten söka avsöndring".
För de gamla byarna var det "vanliga" självständiga bönder som undertecknade. De tre nya hemman som fanns i Pålsträsk lydde däremot inte under kronan utan räknades som "frälse". Därför kunde brukarna inte föra sin egen talan utan företräddes av innehavaren av frälserätten, ett handelshus i Stockholm.
När det gäller moderkyrkans bidrag till kapellaget utlovades en gammal mässhake, en mässkjorta och eventuellt ytterligare något som man inte behövde.
Emellertid blev det inget av det hela förrän Gustaf Nordin sommaren 1806 återkom i egenskap av nyutnämnd biskop. Biskopens taktiska argument för att få fart på bygget var att utan kapell i övre Pitebygden måste kyrkan i Öjebyn på grund av folkökningen återigen utvidgas till dryga kostnader. Detta bet på allmogen både vid kusten och i inlandet. Antalet hushåll i övre socknen hade nu också nära nog trefaldigats sedan 1781.
När prosten skulle se till att den nya överenskommelsen verkställdes krävde en del att kyrkan skulle placeras i Korsträsk by, som ansågs som mera central i bygden. Nu var också tyngdpunkten i övre socknen på väg att förskjutas inåt landet på grund av att nybyggen börjat tillkomma ovanför Manjärv. En annan viktig faktor var att ett nytt modernt sågverk byggts i Sågforsen nedanför Manjärv.
I detta läge hänvisade prosten till att den nye ägaren till frälsehemmanen i Pålsträsk, industrimagnaten baron S.G. Hermelin, skulle ha ställt som villkor för att bidra med spik och järn att kyrkan byggdes i Byn. Där påbörjades också bygget våren 1808.
Kustborna som ägde sågverket i Manjärv försökte slippa ifrån sina åtaganden. En smula pikant är att prosten var en av delägarna, men till hans heder ska sägas att han till slut betalade vad som ankom på honom från det att han blivit delägare.
Från moderförsamlingen kom kapellförsamlingens första präst, Olof Lindfors. Han införde benämningen Älvsby församling. När han valdes gick det till på ett sätt som gör att man kan påstå att det var den nya församlingens röster som fällde utslag. Men när han befordrats och skulle ersättas var moderförsamlingen angelägen om att helt kunna bestämma om efterträdare. I Älvsbyn placerades nu en person som man uppenbarligen ville bli av med.
Den nye prästen hette Israel Näsvall. Han kom omedelbart i bråk med bönderna som han försökte sätta sig på. Huvudproblemet var dock hans alkoholmissbruk. När församlingsborna till slut fick Näsvall avsatt genom beslut av högsta domstolen år 1822 var huvudskälet att han uppträtt berusad i kyrkan pingstdagens morgon 1819 efter att ha rumlat runt i Byn hela natten tillsammans med ett par bönder.
Året 1822 markerar slutpunkt för stridigheter med moderförsamlingen även på andra områden. Älvsbyborna hade markerat sin vilja till självständighet och vunnit flera intressetvister. Att antalet hushåll närmade sig 130 gav naturligtvis också ökad tyngd.
Samtidigt hade man fått ökad tillgång till kontanter på grund av högkonjunktur på tjära, vilket säkert stärkt självkänslan.
Hösten 1822 rapporterade "tjärvräkaren" i Älvsbyn att han kontrollerat hela 3725 tunnor. Nu började en tid av mera jämställda och harmoniska förhållanden mellan kapellförsamlingen och moderförsamlingen.