samarbetskyrkopräst, Tallhedskyrkan, Hortlax församling
Här är vi nu, mitt i den märkligaste våren på länge. Och mitt i detta är vi alla kallade att vara vittnen. Det är ganska lätt att inte känna sig så peppad – att fega ur. Inte känns det alltid så lätt att gladeligen spegla och berätta om påskens glädjebudskap. Men tänk då så skönt att vår kallelse ändå finns kvar. Fastän vi tvivlar som lärjungen Tomas i en av helgens texter, trots att vi kliar oss i huvudet som Petrus – efter att ännu en gång dragit upp fisklösa nät i en annan av helgens texter. Jesus står ändå kvar och han peppar oss att fortsätta, att våga – att pröva.
Kanske är du som Tomas tvillingen som ville känna på såren i Jesu hand, kanske som Petrus – hetsig och impulsstyrd. Eller så känner du efter lite mer, undersöker och tänker. Tänk så skönt att vi alla behövs – alla kan möta någons behov. Vi fiskar tillsammans, och tillsammans får vi vara påskens vittnen för varandra och för alla de som behöver få höra om påskens glädje, och kanske då särskilt i den märkliga och modfällda tid vi just nu lever i. För det är sant att Jesus lever – och han är med oss just här – just nu. Han hjälper oss att våga, att prova - att kasta ut näten på andra sidan. Han sträcker ut sina såriga händer och låter oss känna i hålen - så att vi verkligen kan leva, så att vi verkligen kan våga. Den tomhet vi alla har mer eller mindre inom oss, den vill han fylla med sitt liv, sitt hopp, sitt mod och sin frid.