Varmt tack till Bengt-Urban Fransson för hans krönika i Piteå-Tidningen den 1 september med rubrik "Ögonblick som stannar kvar"!
Jag blir varm om hjärtat när jag tar del av dina tankar kring Paralympics och den gradvis förändrade synen på funktionshindrade och deras möjligheter. Men du påpekar också mycket riktigt att vi på intet sätt nått fram till så viktiga mål som att ingen människa ska osynliggöras eller diskrimineras. Mycket återstår, innan samhället inklusive offentliga miljöer är tillgängligt för alla. Slutligen påminner du om den skamfläck för vår kommun som indragningen av rätt till kontaktpersoner utgör. Du och många med dig - men inte vissa kommunala beslutsfattare och kammarrätten - har förstått vad en kontaktperson är enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.
Du undrar hur Davids liv ser ut i dag. Tack för att du frågar! Tack för att du ser David som en medmänniska och inte bara som en belastning i den kommunala budgeten! Jo tack, David har det bra. Han bor i egen lägenhet i Kullens gruppbostad i Öjebyn och får den praktiska hjälp han behöver av mycket bra personal, som med personligt engagemang i kombination med professionalitet stöder honom i vardagen.
Fyra dagar i veckan promenerar David till Kullens dagverksamhet, där eldsjälen Anna och hennes medarbetare trollar fram meningsfulla uppgifter och en varm och positiv miljö för en stor och heterogen grupp personer med utvecklingsstörning. David gillar helt klart att gå till jobbet. Men han har också behov av att få lämna gruppbostads- och dagverksamhetsmiljöerna åtminstone en gång per vecka och att utan personalstöd få träffa en kompis som han tycker mycket om och som gillar honom precis som han är. David behöver samvaron med Linnea och hennes kamrater som en glädjefylld stimulans i en för övrigt ganska inrutad tillvaro.
Onödigt? Ja, enligt socialnämnden och kammarrättens jurister. Men hur skulle människor i allmänhet uppleva att enbart få umgås med sina närmaste grannar, oavsett hur man trivs med dem, och med dem man träffar på sin arbetsplats? Det står faktiskt i LSS att personer med utvecklingstörning ska ha rätt att leva som andra, det vill säga som människor i motsvarande ålder utan funktionsnedsättningar. Den inskränkning i LSS som nu med lagligt stöd upp till kammarrättsnivå praktiseras i Piteå är i grunden orättfärdig och som du skriver en skamfläck för kommunen och även en urholkning av LSS och dess syften.
Ett trettiotal personer med utvecklingsstörning här i Piteå har fråntagits sina kontaktpersoner/kompisar. De som ansöker om bostad enligt LSS får veta att de kommer att mista sina kontaktpersoner när de flyttar hemifrån. Hur tror du att det känns att ställas inför ett sådant alternativ?
Efter diverse kontakter med domstolar för att få ett grepp om hur långt överklagningsinstrumentet når samt med Socialstyrelsen för att undersöka dess möjligheter inom tillsynsuppdraget har jag funnit att urholkningen av LSS gått längre än jag anat och nu närmar sig ett slags förtvining godkänd av en rad samhällsorgan. Kanske beror det på att vikten av att rädda insatsen personlig assistans gjort att andra insatser kommit i skymundan. Det är dock absolut inte min mening att ställa LSS-insatser mot varandra. Olika personer har behov av olika stödinsatser, men det kan vara svårt att förstå för utomstående. Riksdagens socialutskott har för en vecka sedan (27 augusti) fått kännedom om situationen här och tyvärr i allt fler kommuner. Nu arbetar jag vidare med att engagera politiker och tjänstemän på riksnivå.
Tack än en gång, Bengt-Urban, för att du kom ihåg David och ville veta hur han har det! Nu fick du förutom svar på din fråga veta litet om vad som hänt vidare sedan du skrev din ledare "Alla behöver en kompis - även i Piteå" för ganska precis tre år sedan.