Slutreplik till artikeln i Piteå Tidningen den 20 januari, "Energimyndigheten värnar om rättssäkerheten", av Camilla Rosenberg, Energimyndigheten.
Det kommunala planmonopolet och den lokala kommunala beslutanderätten är en grundbult i närdemokratin. Ingen annan än kommunerna kan eller ska bestämma över användningen av mark och vatten. Detta innebär att beslut som påverkar människors livsmiljö och förutsättningar ska fattas så nära dem som möjligt för att tillvarata kommuninvånarnas intressen och åsikter på bästa sätt.
Handläggningen måste få ta tid, den kommunala planeringsprocessen är nämligen en demokratisk process som ska beakta synpunkter från alla berörda. Att hävda att det är nödvändigt att kunna överklaga kommunens ställningstagande för eller emot en vindkraftsetablering, betyder ytterst att demokratins spelregler ifrågasätts.
Att det kan ha förekommit "tecken på att en del kommuner krävt ekonomisk kompensation för att tillåta vindkraftverk" motiverar inte att Miljöbalkens 16:e kapitlet, paragraf 4 omformas. Detta är inget rättssäkerhetsproblem för vindkraftsbranschen. Denna visar dock själv upp en stor vilja att utlova så kallade bygdepengar, för att köpa sig lojalitet för och samtycke till sina planer i de bygder de avser att bebygga med vindkraft. Detta oskick verkar dock inte störa Energimyndigheten.
Rosenberg skriver: "Den nya lagen har visat sig ha brister i effektivitet och rättssäkerhet, en uppfattning som delas av de statliga miljöprövningsdelegationerna och vindkraftsbranschen". Att vindkraftsbranschen inte vill ha några hinder för sitt utnyttjande av Sveriges natur för egen vinning förvånar oss inte. Men att detta särintresse till sin hjälp har en statlig myndighet, som finansieras av oss alla, är djupt betänkligt.