Vi kan inte vara Sveriges samvete!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För Piteå kommun, Norrbottens län och Sverige som land har skogen en oerhörd stor betydelse. Inte mindre än 12 procent av landets export kommer från skogen i form av trä- och pappersvaror. Några av landets största sågverk och pappersindustrier finns i länets kustkommuner samtidigt som skogsbruket också är av mycket stor betydelse för många inlandskommuner. Frågor som berör förutsättningar för skogsbrukets och skogsindustrins verksamheter och framtid är därför synnerligen viktiga för kommunen, länet och riket.
Situationen i dag är att Norrbotten är ett underskottsområde vad avser industrins behov av råvara. Cirka 36 procent av den råvara som förädlas i länet måste importeras från andra delar av Sverige, men framförallt från utlandet. Den globala miljöns påverkan av att avverka träd på andra sidan jordklotet för att sjövägen transportera det till Norrbotten bör naturligtvis vägas in i problematiken kring hur stora delar av vår produktiva skogsmark som skall skyddas.
Ur miljösynpunkt är det ytterst tveksamt med ytterligare reservat. Vårt största miljöproblem är troligen växthuseffekten på grund av stora utsläpp av koldioxid. Skogen är en förnyelsebar resurs som inte spär på denna problematik. Tvärtom, växande skog binder koldioxid via fotosyntesprocessen. Barrskogsbältet har en stor betydelse för denna naturens rening, men det förutsätter att skogen förnyas. I fullvuxen skog har denna process starkt avtagit.
Därför bygger en ekologiskt långsiktigt hållbar process på kontinuerlig förnyelse av skogen.
Vi vet också att vi måste minska användandet av fossila bränslen. Om vi ska klara utmaningen att bli oljeoberoende år 2020, måste andra miljövänliga alternativ fram. Ett sådant alternativ är bioenergi, där restprodukter från skogsindustrin blir till pellets, bilbränsle eller elektricitet. Att undanta ytterligare skog från att brukas ter sig mot denna bakgrund märkligt. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Den naturbaserade turismen lyfts ofta fram som ersättning till skogsbrukets sysselsättning.
Detta är en grov felkalkylering. Det är inte den ensamme äventyraren på skidor med tält och frystorkad mat inköpt i hemstaden som skapar sysselsättning. En ekonomiskt betydelsefull turism bygger på stora grupper från Centraleuropa, grupper som kräver infrastruktur och bekvämlighet som grundförutsättning.
Därför krävs möjlighet att anlägga infrastruktur i form av boende, vägar, P-platser, servicebyggnader med mera. Erfarenheten av reservat är att dessa snarare hindrar än bidrar till sådana satsningar.
I slutändan handlar det naturligtvis om stora ekonomiska värden och viktiga jobb för vårt län. Skogsindustrin i Norrbotten omsätter årligen cirka 12 mdr kronor och sysselsätter tusentals personer. Redan i dag måste industrin i Norrbotten importera en stor andel av sin råvara. Med ytterligare reservat blir underskotten ännu större. Man måste komma ihåg att enda skälet för de stora skogsbolagen som SCA, Smurfit Kappa, Billerud, Setra med flera att investera i Norrbotten, långt från marknaden, är tillgång och närhet till råvara. Med begränsad tillgång på denna råvara riskera vi en flykt av investeringskapital och på sikt nedläggning av en av våra mest betydelsefulla näringar.
Att staten via Naturvårdsverket föreslår så stora andelar skyddad skog här uppe handlar helt och hållet om pengar.
Skogen är helt enkelt billigare i norr på grund av lägre tillväxt. Man får fler hektar skog för samma kostnad. Vidare finns det betydligt fler mäktiga skogsägare i södra Sverige som bevakar sina intressen och motsätter sig reservat.
Då blir den bekväma, och fega, lösningen för Naturvårdsverket att lägga en död hand över stora skogsarealer i norr. Vi kan inte vara Sveriges samvete!
Vi måste därför säga nej till ytterligare reservat. En ansvarsfullt brukad skog är det bästa för vårt län, men också för hela Sverige och för den globala miljön.