Vem är trovärdig?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ändå hade jag svårt att ta till mig att detta skulle ha kunnat hända i handikappomsorgen i Piteå. Naturligtvis hoppades jag att mannen ifråga i så fall skulle erkänna vad han gjort och be den unga kvinnan om förlåtelse så att hon skulle få upprättelse även om det jobbiga minnet skulle finnas kvar.
Men så kom ännu ett PT- reportage (8 februari) och spolierade varje optimistisk förhoppning. Det framkom att samme man utretts ett år tidigare för precis samma typ av övergrepp och då mot en minderårig flicka, "Sara", med utvecklingsstörning, autism och ADHD. Utredningen lades ner på grund av brist på bevis. Ord stod mot ord och jag inser att flickan inte hade någon chans att bli trodd då det inte fanns några tekniska bevis eller någon utomstående som kunde styrka hennes berättelse. Att hon sedan behövt behandling på PBU och att hon är rädd för mannen ifråga lär inte ha något bevisvärde.
Men jag kan inte med bästa vilja i världen förstå åklagarens åsikt att det första fallet inte bör tas upp på nytt när samme man nu åtalas för samma slags brott mot en utvecklingsstörd ung kvinna i samma beroendesituation och i samma miljö som den i vilken "Sara" befann sig ett år tidigare.
Den åtalade säger sig må dåligt och "grubbla mycket". Han säger i en intervju att "handikappomsorgen är en utsatt bransch med mycket ensamarbete". Det stämmer, men utsattheten gäller för de barn och ungdomar som på grund av funktionshinder hamnar i en beroendeställning till honom. Om han väljer att kränka eller sexuellt utnyttja någon av dem kommer han alltid att ha ett övertag eftersom han naturligtvis är ensam med sitt offer vid sådana tillfällen och det i regel inte går att få fram tekniska bevis. Dessutom syns det troligen inte på honom om han ljuger.
Ann-Christin Cederborg som är leg. psykoterapeut och docent i beteendevetenskap vid Linköpings universitet har i sin forskning visat att kriterier för trovärdighet baseras på föreställningen om hur en vuxen normalbegåvad person berättar, det vill säga "detaljerat och med stråk av känslomässighet. Alla som inte lever upp till detta framstår i rättens ögon som mindre trovärdiga."
Jag som känner och umgås med många utvecklingsstörda vet hur dåliga de är på att ljuga någorlunda trovärdigt.
Även om barnet och den unga kvinnan var för sig och ovetande om varandra skulle ha kunnat fantisera ihop sina beskrivningar av det inträffade skulle åtminstone deras närmaste utan vidare ha genomskådat dem.
Därför tror jag att både "Sara" och den nu aktuella unga kvinnan talar sanning. Men eftersom vårt rättsväsende enligt Ann-Christin Cederborg ännu inte funnit sätt att ge handikappade barn och ungdomar rimlig chans att bli trodda är risken stor att offret blir beskyllt för att ljuga, vilket innebär ytterligare en kränkning. Om å andra sidan den åtalade mannen har betett sig som både barnet och den unga kvinnan beskrivit men lurar sig själv att tro att han är oskyldig om han undgår en fällande dom är han illa ute och i grunden sämre ställd än dem han utnyttjat.