Sedan jag blev pappa för lite styvt tre år sedan, förstår jag Jan i Skrolycka på ett helt annat sätt, Selma Lagerlöfs romankaraktär ur Kejsaren av Portugallien som blir tokig av kärleken till sin dotter när saker går på tok för henne i den stora huvudstaden. I vissa stunder - det kan till exempel vara när min son, Noah försiktigt fingrar på min tumme när han ska sova eller när min dotter, Juni gosar in näsan vid mitt nyckelben och gnuggar sina ögon - förlorar jag som förälder förståndet av kärleken till mina barn. Då känns det som att jag skulle kunna göra vad som helst för att de ska få leva ett långt och lyckligt liv.
I sådana stunder gör det ont i mig när jag tänker på hur regeringen de senaste sju åren passivt accepterat att vårt samhälle är ekologiskt ohållbart och aktivt bedrivit ett socialt och ekonomiskt ohållbart samhällsbygge. När nu barnen är det käraste vi har, vår och världens framtid, måste vi börja ställa oss de avgörande frågorna: I vilket skick vill vi överlämna världen och vårt samhälle till våra barn? Ska de kunna leva ett långt och lyckligt liv? Ska de få ärva ett hållbart samhälle som bygger på såväl ekologisk hållbarhet, ekonomisk hållbarhet som social hållbarhet?
Det är svårt att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle eftersom ekologisk hållbarhet bygger på två processer som är mödosamma och tar tid. Å ena sidan behöver vi ställa om vårt konsumtionsmönster, inte minst när det kommer till energikonsumtion. Vi måste välja klimatsmart när vi konsumerar och konsumera mindre än vad vi gör i dag. Enligt WWF konsumerar vi globalt sett över 130 procent av vad jorden har möjlighet att förnya på ett år och om vi tänker oss att varje världsmedborgare skulle följa svenska konsumtionsmönster skulle det behövas tre jordklot för att försörja oss. Å andra sidan måste vi utveckla ny teknik för att framställa varor och inte minst energi. Världens energiförbrukning domineras fortfarande av fossila bränslen som kol, gas och olja.
Detta är långsiktiga, stora och svåra, men ytterst nödvändiga och knappast omöjliga processer som Alliansregeringen inte driver på. Regeringens miljöpolitik tycks bygga på att de låtsas som om dessa problem med ekologisk hållbarhet inte finns eller också hoppas de på att de löser sig själva.
Arbetslösheten är ett alltjämt växande hot mot ett ekonomiskt hållbart samhälle i Sverige. I somras passerade den, enligt siffror från statistiska centralbyrån nio procent. Att få ner arbetslösheten är viktigt för att vårt samhälle ska vara ekonomiskt hållbart. Alliansregeringen har i sju år sänkt skatten och tänkt sig att det ska öka sysselsättningen. Det har det inte gjort. I höstbudgeten i år lånar de pengar till att göra mer av samma sak - ett femte jobbskatteavdrag. Att de fyra första jobbskatteavdragen inte haft några positiva effekter på arbetslösheten gör att slutsatsen, att ett femte inte heller kommer att hjälpa, verkar rimlig.
Ett socialt hållbart samhälle är ett samhälle där människor är trygga, friska och känner tillit till varandra. Det finns brittisk forskning som på ett tydligt sätt visar att otrygghet, misstänksamhet, ohälsa och grova brott står i direkt samband med stor ojämlikhet, det vill säga ju jämlikare samhälle desto tryggare, säkrare och friskare medborgare - i alla samhällsklasser. I skenet av detta tycks regeringens skattesänkningar, som genomförs för att de som redan har ska få mer på bekostnad av dem som inget eller väldigt lite har, vara rena infektionen för ett samhälle. Regeringen har helt enkelt förväxlat sjukdomen med botemedlet.
För att skapa ett socialt hållbart samhälle borde vi istället skapa trygghet för varje medborgare. Vi borde se till så att alla får gå i en kvalitativ skola, får möjlighet till arbete, får god vård i början av, mitt i och i slutskedet av livet samt känner sig trygg genom sociala skyddsnät. Först då kan varje medborgare känna sig fri. Fri att ta del i samhällsbygget. Fri att forma sitt eget liv. Fri att leva.
När jag tänker på det samhälle som Alliansregeringen försöker skapa känner jag mig ännu mer som Jan i Skrolycka. Jag ser hur världen håller på att gå på tok för dem som jag älskar mest. Och det gör mig så ont. Låt mig därför sluta med en uppmaning: Rösta för förändring och för hållbarhet 2014.