Vad gör de andra lokala s-kejsarna?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan är hur bra det lyckas? Läsarna får veta att tre av fem norrbottniska sjukhus inte deltar i nationella kvalitetsregister. Sunderby sjukhus anger som motiv att man inte haft tid.
Tidningen lämnar sedan nästan hela övriga utrymmet åt reportage kring den expanderande ballongsprängningsverkamheten vid länssjukhuset. Denna startade för några år sedan efter visst motstånd från regionsjukhuset i Umeå med hjälp av framför allt ekonomiska argument. Kostnader för transporter med flygplan av framför allt hjärtpatienter mellan Kallax och Umeå hade då exploderat och argumenten för den nya verksamheten var framför allt att minska dessa.
Man skulle där enbart syssla med planerad verksamhet. Ballongsprängning vid akut hjärtinfarkt ansågs för farlig eftersom omedelbar öppen hjärtkirurgi då ännu oftare blir nödvändig när ballongsprängningen misslyckats. Den nya verksamheten skulle enligt den utredning som gjordes ändå på det sättet kosta enstaka människoliv varje år.
Av landstingstidningen framgår nu att man redan brutit mot den ursprungliga överenskommelsen och erbjuder ballongsprängning även vid akut hjärtinfarkt - fast bara kontorstid och bara till befolkningen i Luleå-Boden.
Vad tidningen inte berättar är att: Transportkostnader för hjärtpatienter till och från Umeå inte minskat nämnvärt. Övriga landsting i norra regionen (Jämtland och Västernorrland) har inte startat ballongsprängning därför att medicinska vinster inte ansetts stå i proportion till kostnader.
Den medicinska kvalitetsdiskussion som i dag förs på nationell nivå angående hjärtinfarktbehandling betonar bland annat att det stora kvalitetsproblemet inte handlar om tillgång eller inte till ballongsprängning vid akut hjärtinfarkt. Den handlar om att behandling alldeles för ofta sätts in för sent.
Den diskussionen är förstås särskilt nödvändig där en relativt liten befolkning finns utspridd över en fjärdedel av Sveriges yta.
Norrbottens läns landsting har de senaste femton åren bedrivit en struturomvandlingspolitik som urholkat resurserna vid länsdelssjukhusen på ett sätt som redan i dag delar in befolkningen i ett A och B-lag i händelse av livshotande sjukdom. Vården vid akut hjärtinfarkt är dessvärre bara ett exempel.
Det är självklart omöjligt för medicinskt och andra ansvariga att öppet erkänna detta. Hur många som ändå förstått är oklart.
En är IKEA-kejsaren Sven-Erik Bucht, som konsekvent kräver Haparandabornas tillgång till finsk sjukvård i händelse av hjärtinfarkt och annan akut sjukdom.
Frågan är nu när andra lokala s-kejsare, Roslund, Stålnacke och Forsberg, för att nämna några, blir så pass pressade av sina respektive kommuners medborgare att de stämmer in i kejsarkören.
Vad händer då?