I den pågående Nato-debatten talas det om Nato som om det bara finns ett Nato. Men så är det ju inte. Och man kan åtminstone tala om två. Det första är kalla krigets Nato som det definieras i stadgans paragraf 5. Den talar om ömsesidiga försvarsförpliktelser medlemsstaterna emellan. Med kalla kalla krigets slut och såväl Warszawapaktens som Sovjetunionens upplösning och DDR:s (”Östtysklands”) inlemmande i BRD (”Västtyskland”) hade väl egentligen detta Nato inte längre något existensberättigande. Motståndaren var besegrad. Ja, fanns inte ens längre.
Men Nato blev kvar och man skapade också till ett ”out of area”-Nato. Ett Nato som under den enda kvarvarande supermaktens ledning skulle kunna verka offensivt runt om i världen långt bortom medlemsstaternas gränser. På så sätt blev Nato ett imperialistiskt verktyg i USA:s tjänst och om man kallar det första Nato för Paragraf 5-Nato så skulle man kunna kalla detta andra Nato för USA/Nato.
Tillsammans med än den ena konstellationen av Nato-kolleger och än den andra har USA i Mellanöstern under de senaste femton åren och i enlighet med sin så kallade regimskiftesagenda satt eld på det ena landet efter det andra (Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien...) så att hela denna region i dag är i brand.
Nu har de här krigen varit ganska långt borta från oss i Europa, så vi har mest känt av dem genom växande flyktingströmmar. Men i dag hotar USA/Nato också freden i Europa. Och det genom sin utvidgningsagenda. Och här kan vi nästan tala om ett tredje Nato. Ett efter kalla krigets slut hela tiden växande Nato. 1999 blev Polen, Ungern och Tjeckien nya medlemmar. 2004 tillkom Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. 2008 öppnade USA för ett Ukrainskt medlemskap. Liksom ett Georgiskt.
På Nato:s toppmöte i Chicago i maj 2012 erinrade sedan alliansledarna om att denna dörr fortfarande stod öppen för Ukraina. Och med 2008 års Georgienkrig i färskt minne gjorde de alltså detta i full vetskap om att det skulle leda till en konfrontation med Ryssland. Var det också meningen att detta Ukraina när det väl var anslutet till Nato skulle användas som plattform för det riktigt stora regimskiftet. Alltså det ryska. Och är det så också i dag?
Ja, det kunde inte uteslutas i går och kan inte uteslutas i dag. Men även om det bara är så att amerikanarna bedömer att upprätthållandet av deras Nato-Europa står och faller med i vilken utsträckning de lyckas återuppliva den atmosfär som rådde under det kalla krigets dagar och att det är i det ljuset vi skall se USA/Nato:s Ukrainapolitik, så är inte historien slut med det.
I den nya supermaktskonkurrens vi nu kan se framför oss, jag tänker alltså på den mellan Kina och USA, så tjänar det Europa bäst att inte vara med på någon sida. Precis som det gryende Amerikas förenta stater för inte så väldigt länge sedan gjorde sig oberoende av sina europeiska herrar, så är det nu dags för Nato-Europa att göra sig oberoende av sina amerikanska.
Krigen i Mellanöstern sedan millennieskiftet har hos oss frambringat åtminstone tre antiimperialistiska initiativ: Afghanistansolidaritet, Iraksolidaritet och Syriensolidaritet. Till detta borde vi nu foga ett fjärde: Europasolidaritet. Med den övergripande parollen: USA ut ur Europa.