USA och fjärde världskriget
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det som för Bacevich är tredje världskriget är förstås Kalla kriget och det han kallar det fjärde är den uttalade amerikanska ambitionen att - om nödvändigt - med vapenmakt göra "the american way of life" till hela världens sätt att leva. En ambition som just nu kommer till uttryck i krig som de i Afghanistan och Irak.
Bacevich är förstås medveten om att den nämnda ambitionen varit praktiskt taget hela det amerikanska ledarskapets under hela 1900-talet. Man har sett det som en uppgift som USA fått. I högtidliga fall av Gud och i andra fall kanske bara av historien.
I 1900-talets tre världskrig var denna ambition dock inte den för USA överordnade. I det första var denna i stället att vinna över Tyskland. I det andra att vinna över såväl Tyskland som Japan. Och i det tredje att vinna över Ryssland. Och när det gick så bra för USA i dessa tre globala krig varför skulle USA då inte kunna gå segrande också ur det nu pågående fjärde. Ett USA som i dag lägger ner mer på sin krigsmakt än alla övriga stater i världen sammanlagt lägger ner på sina.
Ja, först är det förstås det utopiska draget i att vilja göra alla människor till "amerikaner". Gick inte med Sovjetunionens hädanfärd nyss en utopi av precis samma måttlösa slag i graven, frågar Bacevich retoriskt. Men det finns också materiella faktorer.
Den amerikanska föreställningen om att man har ett alldeles speciellt uppdrag är inte bara hundra år. Den är, som Bacevich påpekar, snart 400 år. Redan med de första vita bosättarna på den nordamerikanska ostkusten föddes föreställningen om ett Amerika, som skull bli som "a city upon a hill", som kastar sitt ljus över världen. Men det var alltså först vid förra sekelskiftet, som denna föreställning blev praktiskt taget hela det amerikanska politiska etablissemangets. Alltså ungefär vid samma tidpunkt, som alla som hade ögon att se med, förstod att USA under 1900-talet skulle komma att detronisera Storbritannien som världens workshop, "världens fabrik".
Så blev det ju också men inget talar i dag för att USA kommer att förbli denna världens fabrik också under 2000-talet. För femtio år sedan stod USA för mer än femtio procent av världens samlade industriproduktion men i dag kommer man inte upp till ens hälften av denna procentsiffra och något slut på det raset är inte i sikte. Ja, är det i själva verket inte Kina - 2000-talets workshop? - som i dag tjänar mest på WTO och andra "amerikanska" globaliseringsinstitutioner. Samma Kina som i dag inte bara är USA:s största långivare utan också det land som snabbast ökar sitt innehav av amerikanska statspapper. Och om amerikanarna för varje år som nu går i allt mindre utsträckning själva finansierar sitt sätt att leva, hur skulle de då kunna lyckas med att göra detta till hela världens "way of life".
Ja, nog är det ironiskt. Länge gjorde det amerikanska världssystemet USA rikare och rikare men åtminstone sedan ett kvarts sekel gör det landet mer och mer skuldsatt. Marx, som hade sinne för historiens ironier, skulle säkert ha sagt att denna utveckling bekräftar hans dictum, att varje system gräver sin egen grav.