De flesta kommer nog inte ihåg moderatledaren Gösta Bohmans ilska och förtrytelse i början av 1970-talet på den socialdemokratiska regeringen för att statsskulden växt till enligt honom ofantliga 75 miljarder kronor. En misshushållning av statens resurser som om det fortsatte skulle leda till en statsskuld långt över 100 miljarder kronor. I dag kan konstateras att om statsskulden vore på den nivån så skulle det betraktas som om sittande regering hade fört en ansvarsfull finansiell budgetpolitik. I stället har den sjunkit ner i träsk som vi ännu inte hämtat oss från.
Under Bildt-regeringen åren 1992-1994 ökade statsskulden från 693 till 1287 miljarder och räntorna från drygt 62 till 81 miljarder kronor. Till ränteutgifterna 1970-2010 skall adderas kostnaderna för amorteringar under tidsperioden, som för de röd-gröna uppgår till 460,7 och för alliansen till 33,8 miljarder eller summerat till strax under 495 miljarder kronor. Amorteringarna åren 2007 och 2008 bör tillskrivas S-regeringen under Persson, då de lämnade ett överskott i statsfinanserna, som alliansen efter regeringsövertagandet utnyttjade till amorteringar av statsskulden. Räntorna jämte amorteringar under åren 1973-2010 uppgår till 1 655 miljarder kronor.
De år då amorteringar av statsskulden huvudsakligen skett är under S-regeringar. Åren 1995-1997 minskade lånebehovet från över 138 till 6,2 miljarder kronor. En kraftansträngning av stora mått av S-regeringen för att sanera den svenska ekonomin. Den som främst bör krediteras för denna remarkabla förbättring är Göran Persson. Svenska folket ville dock i fortsättningen inte regeras av en godsägare utan röstade bort honom i valet 2006.
Det borgerliga skallet mot S-regeringen för världens högsta skatter, först från Bo Lundgren (M) och senare av Maud Olofsson (C), att trots detta inte kunna tillgodose behoven inom vård, omsorg och skola samt att de bedrivit en ekonomisk politik som lett till att svensk ekonomi befann sig i fritt fall klingar skäligen falskt när de själva är upphovet till den resursbrist som råder inom dessa sektorer. Det var ju under regeringen Fälldin och senare Ullsten och Ahlmark som det fria fallet inleddes. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt fullbordade fallet. Varken Göran Hägglund eller Maud Olofsson hade en tanke på att Fredrik Reinfeldt överlät åt dem att kritisera socialdemokratin för i Hägglunds fall den höga fastighetsskatten och i Olofssons fall nivån på den statliga beskattningen, som främst var ett resultat av regeringen Bildts regeringsperiod 1991-1994. Beträffande fastighetsskatten, varför skall de med mångmiljonvillor beskattas lika som de med vanliga villor. Rimligt vore att de betalade minst 5-10 gånger mer.
Fredrik Reinfeldt överlät med varm hand åt Kristdemokraterna och Centerpartiet att angripa S-partiet inom dessa områden. Hade Reinfeldt angripit Socialdemokraterna så hade han talat i egen sak. Han var ju den som skulle göra den största privatekonomiska vinsten av sänkta skatter inom de områdena. Han kan även glädja sig för stunden att ha försänkt de enligt honom sovande medborgarna i koma genom manipuleringar av verkligheten. Reinfeldt kan förnöjt konstatera att den förda politiken nu börjat ge önskat resultat i form av kyrkans och Röda Korsets matköer. Samtidigt går han ut och annonserar om ytterligare jobbskatteavdrag.
Göran Hägglund är en partiledare som gärna ironiserar över sina politiska motståndares tillkortakommanden. Jag kom att på tv lyssna till ett tal han höll på landsmötet före valet år 2010, där han under landsmötets jubel häcklade framförallt socialdemokratin. Alliansens lilla spyfluga griper varje tillfälle att nedvärdera sina politiska motståndare. Lyckligtvis möter han tillräckligt garvade motståndare som inser att det är naivt pladder.
Finansminister Anders Borg har av Financial Times utsetts till Europas främste finansminister. Valet var inte svårt mot bakgrund av att konkurrensen bland västvärldens ekonomier är obefintlig. Konkurrenter finns möjligen i Latinamerika och Kina.
Genom att acceptera alliansens slagord om utanförskap i arbetslivet har han medverkat till att göda kapitalägare främst i storstäderna. De lider inte av resursbrist utan kan utnyttja skattekonsulter och advokater för minimering av beskattningen.
I stället har han medverkat till att skära i utbildning för ungdomar. Själv utnyttjade han Komvux för att förkovra sig. Varför beskära den möjligheten för ungdomarna? Yrkesutbildningen för ungdomar är bra, men den borde kompletteras med en möjlighet att den som vill läsa vidare mot högre studier kan göra det via Komvux.
Anders Borg bör heller inte prata för mycket om minskning av statsskulden. Den har fram till år 2011 inte minskat med mer än 285 miljarder främst då med medel som lämnades av Perssons regering. Sverige hade vid ingången av år 2011 en statsskuld på 1 155 miljarder.
Med den amorteringstakt finansministern hittills bedrivit kommer skulden inte att vara avklarad före år 2050. Räntor och amorteringar kommer att uppgå till större belopp än hittills. Riksgälden går för närvarande med håven för ökad upplåning och därmed ökad statsskuld. Så svenska folk, vänta er inga sötebrödsdagar. Den rävsax som borgarna försatt oss i är inte över på långa tider, hur ljus än alliansen tecknar framtiden. Det är inget annat än spel för galleriet.
Min åsikt är att Socialdemokraterna, om man vinner valet 2014 och inom ramen för budgetbalans kanske borde anamma tillämpliga delar av de keynesianska teorierna från 30-talet. Den var framgångsrik för samhället. Under tiden får regeringen fortsätta att betala räntorna på statsskulden och eventuellt i mån av resurser även göra amorteringar på den.
Vid ett regeringsövertagande från alliansen ställs den regeringen inför en besvärlig balansgång mellan nödvändiga investeringar och att inte öka statsskulden för mycket.