Två nya böcker, en om Raoul Wallenberg och en om Folke Bernadotte, har fått mig att fråga hur något, som när det en gång i tiden begav sig, syntes så lika, med tiden kunnat bli något helt annat. I andra världskrigets slutskede blev de båda Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte rikskändisar och hjältar genom sina respektive internationella hjälpinsatser. Raoul Wallenberg för de svenska skyddspass han utfärdade i Budapest, Ungerns huvudstad och Folke Bernadotte för den svenska rödakorsexpedition i Tyskland, de så kallade Vita bussarna, som han var ledare för.
Ett abrupt slut fick båda. Den 17 januari 1945 greps Raoul Wallenberg i Budapest av den framryckande sovjetiska Röda armén och fördes till Moskva och har sedan dess inte hörts av. Och den 17 september 1948 mördades Folke Bernadotte som FN:s medlare i Palestina. Mördarna var medlemmar i en av den tidens israeliska terroristorganisationer och operationellt ansvarig för mordet var Yitzhak Shamir, senare i två omgångar israelisk premiärminister.
Ja, så var det för 60 år sedan. Det var då lätt att se vad som förenade Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. I dag är det tvärtom. Det är det som skiljer dem som slår en. En jämförelse på Google till exempel visar att Raoul Wallenberg där har nästan fem gånger så många träffar som Folke Bernadotte,
1 770 000 mot 370 000. Och på Libris, de svenska universitetens och högskolornas gemensamma katalog, har Raoul Wallenberg dubbelt så många poster som Folke Bernadotte.
Man kan också undersöka förekomsten av offentliga minnesmärken och särskilt intressant är då förstås förekomsten i Stockholm. I dess absoluta centrum har Raoul Wallenberg i dag tre monument. Två av dem är placerade på Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan och det äldsta av dessa två - det invigdes 2001 - måste, mätt i kvadratmeteryta, vara ett av de största äreminnen, som förärats någon svensk. "Hommage à Raoul Wallenberg" heter det. Hyllning till Raoul Wallenberg. Det tredje, som invigdes så sent som i somras, är placerat på Gustaf Adolfs torg alldeles till vänster om ingången till Utrikesdepartementet där. Det är en bänk av svart diabas med en portfölj i brons med Raoul Wallenbergs initialer placerad ovanpå så att den som passerar och är lite trött kan sätta sig på bänken och vila en stund.
Jämfört med detta har Folke Bernadotte - eller Folke Bernadotte-minnet - inte mycket att komma med. För det första har denne inom stadens hank och stör bara ett minnesmärke. För det andra är det inte något originalverk utan en replik av den Folke Bernadotte-byst som sedan 1997 finns vid FN-skrapan i New York. Och för det tredje lönar det sig inte att söka efter det på något stort torg i centrala Stockholm utan först vid ett oansenligt promenadstråk långt ute på Djurgården hittar man det.
Dessutom är dess tillkomsthistoria inte så lite speciell. Det började med att Folke Bernadottes två söner 1998 erbjöd Sveriges riksdag en replik av den ifrågavarande FN-bysten. Riksdagen tackade dock nej till denna gåva. Och den som i dag vill se denna replik får ta sig till Carolinaparken/Engelska parken i Uppsala. Hur denna "utlokalisering" gick till är en annan historia och hur som helst togs i huvudstaden ett nytt initiativ som Stockholms stad förbarmade sig över. Ytterligare en replik av FN-bysten framställdes och det är den som nu sedan drygt ett år är på plats på Djurgården.
Sammanfattningsvis tycker jag alltså att det inte är någon överdrift att påstå att det historiska minnet av Folke Bernadotte i dag skuggas rejält av Raoul Wallenbergs och att det därför inte heller är så konstigt att namnet på det promenadstråk på Djurgården som Folke Bernadotte-bysten nu är placerad vid skrivs "Folke Bernadotters väg" på Stockholmsturismens masspridda gratiskarta, den RS-kontrollerade "Stockholm map" 2012-2013.
Men varför har då Folke Bernadotte hamnat så i skuggan av Raoul Wallenberg? Ja, såvitt jag förstår hänger det ihop med att den senare hade "turen " att gripas av ryssarna medan den senare hade "oturen" att avrättas av sionistiska terrorister. Eller uttryckt på ett annat sätt: Raoul Wallenberg minns för det han pliktade med sitt liv medan det Folke Bernadotte pliktade med sitt liv för var en helt annan sak än den han i dag minns för.
Som FN:s medlare i Palestina krävde Folke Bernadotte att israelerna skulle gå med på en repatriering av de palestinier som flytt vid utropandet av den israeliska staten våren 1948 och i det krig som följde i dess spår. Och det var också det som FN sedan krävde när Israel upptogs som medlem i FN. Sedan dess har det gått mer än 60 år och som bekant har vi under denna långa tid inte sett skymten av någon sådan repatriering och det hittills utan att det hos oss bekymrat särskilt många.
Ja, handen på hjärtat, hur många är det i Sverige i dag, som ens känner till att Folke Bernadotte av Israel krävde en sådan repatriering och att FN efter mordet på honom gjorde detta krav till sitt. Och därmed också gav de palestinska flyktingarna den särställning i FN-systemet som de fortfarande har. Man behöver bara tänka på det faktum att UNRWA, FN:s biståndsorgan för Palestinaflyktingarna, inte sorterar under UNHCR, FN:s allmänna biståndsorgan för flyktingar. Men hur länge till skall då den redan så länge inställda repatrieringen av Palestinaflyktingarna förbli inställd? Ja, det kan jag förstås inte svara på. Men är det inte på tiden att också Folke Bernadotte blir ihågkommen för det han pliktade med sitt liv. Precis som Raoul Wallenberg blir ihågkommen för det han pliktade med sitt.