När samhället placerar barn och unga för vård utanför det egna hemmet måste de garanteras en trygg och säker vård. Rapporter från Riksdagens revisorer, Riksrevisionen, länsstyrelsernas tillsyn, Vanvårdsutredningen samt Upprättelseutredningen har alla visat på att det funnits och fortfarande finns påtagliga brister i samhällsvården. För att skapa förtroende för samhällsvården är det angeläget att vidta åtgärder för att förebygga övergrepp och försummelse inom alla delar av vården.
Därför har vi skärpt lagstiftningen så att det tydligt framgår att när socialtjänsten måste ingripa och i värsta fall omhänderta ett barn, ska barnet informeras om vad som ska ske och barnets egen vilja efterhöras och dokumenteras.
Vi har förstärkt tillsynen och samlat den under Socialstyrelsen och tydligt sagt att Hem för vård och boende, HVB, ska tillsynas minst två gånger per år, varav en tillsyn ska vara oanmäld. Barnet/ungdomen ska alltid få tala med tillsynen på egen hand. Vi har inlett en försöksverksamhet där varje barn som placeras i familjehem får en särskild person, ett tillsynsombud att hålla kontakt med.
Nu går vi vidare med två viktiga uppdrag till Socialstyrelsen, dels för att utveckla ett program för en trygg och säker vård i familjehem och i HVB och dels för att ta fram kunskap om så kallade sammanbrott i placeringar av barn.
För större säkerhet och trygghet ska Socialstyrelsen ta fram riktlinjer och vägledning för korrekt handläggning av placeringar av barn och unga. En handbok ska skrivas för god handläggning och ett gott omhändertagande vid placeringar av barn. Vidare ska ett grundutbildningsmaterial för familjehem tas fram. I de fall det finns utbildning kan den se olika ut. För att ett familjehem ska klara av en ofta mycket svår uppgift att ge ett barn ett nytt hem, är utbildning givetvis viktigt.
Studier har visat att ett stort antal placeringar avbryts i förtid, vilken betyder att barn och unga inte får någon förtroendefull relation till vuxna. En ökad kunskap om förekomsten av sammanbrott, varför det går sönder och vad man kan göra för att förhindra sammanbrott, skulle underlätta för kommunen att placera rätt från början. Placeringarna måste bli hållbarare och skydda det placerade barnet från uppslitande omplaceringar.
De flesta barn i vårt land har det bra och mår bra, men det finns också barn som lever i stor utsatthet. När barn far illa måste allt göras för att stärka de biologiska föräldrarnas möjligheter och undvika ett omhändertagande. Om det ändå måste ske kan det nära nätverk av vuxna som barnet har en relation med prövas som vårdnadshavare för kortare eller längre tid. I sista hand bör en institution övervägas. Hela tiden måste barnets bästa vara i fokus - det handlar om att ge en så trygg och säker uppväxt som möjligt. Vi har därför ett mycket stort ansvar att utveckla omsorgen för och skydda de barn som skiljs från sin familj, för kortare eller längre tid. Därför är detta ett av regeringens viktigaste utvecklingsområden.