Undertecknad har sedan dryga tio år arbetat inom äldreomsorgen i Piteå kommun som undersköterska, mestadels på äldreboende men även under en period inom hemtjänsten. Inom hemtjänsten har man sedan länge använt sig av en individuell bedömning av varje enskild vårdtagares sjukdomsbild/vårdbehov för att baserat på denna bedömning tillsätta den personalstyrka som det bedöms behövas för varje specifik vårdtagare. Den individuella bedömningen inom hemtjänsten ligger alltså till grund för hur många och hur långa vårdinsatser man som vårdtagare blir beviljad per dygn.
Alla vårdtagares individuella vårdbehov i varje enskild hemtjänstgrupps upptagningsområde vävs sedan samman till det som blir grunden för antalet anställda inom hemtjänstgruppen, detta innebär att personalstyrkan inom hemtjänstgruppen/arbetslaget varierar allteftersom hur det faktiska vårdbehovet hos alla vårdtagare sammantaget ser ut för stunden. På äldreboende använder man sig av ett annat tillvägagångssätt ifråga om hur många anställda man har i varje arbetslag, man räknar antalet lägenheter, detta leder till att antalet anställda på äldreboendet är oförändrat oberoende på hur vård/omsorgskrävande de boende bakom dörrarna i lägenheterna på äldreboendet är. Att använda sig av ett statiskt underlag som antalet lägenheter är vid tillsättande av personalstyrka som sett över tid kommer att ha en varierande arbetsbelastning med toppar och dalar (dalarna tenderar dock att bli färre och mindre djupa i och med den ökande vårdtyngden) är inte bara ett "trubbigt" beräkningsunderlag utan det motverkar dessutom sitt syfte.
Varför jag anser dagens sätt att" räkna" ut personaltäthet på äldreboenden som "trubbigt" och motverkande sitt eget syfte är beroende på att ju fler boende vi har samt ju sjukare varje enskild boende är, desto mindre tid i sekunder och minuter har vi att utföra vad som behövs hos varje enskild boende sett utifrån den statiska bemanning vi i dagsläget har. Beroende på vårdtyngd har vi alltså ett "tak" som vi slår i när och om vårdtyngden blir tillräckligt stor, detta utan möjlighet till personalförstärkning. "Taket" är helt enkelt oföränderligt. Resultatet? Ökad vårdtyngd men oförändrad personalstyrka! Fler och mer avancerade vård/omsorgsuppgifter plus diverse kringuppgifter ska alltså utföras av en arbetsgrupp utan möjlighet till personalförstärkning.
Det borde som jag (och fler med mig) ser på saken vara på ett annat vis: Rimligtvis borde det vara så att vid ett ökande vårdbehov hos de boende så borde naturligtvis personalstyrkan förstärkas vid behov och vice versa vid minskat vårdbehov personalstyrkan minskas. Varför man inte redan för länge sedan via lagstiftning införlivat en liknande modell med individuell biståndsbedömning med därtill följande tillsättning av personal även inom äldreomsorgens äldreboenden som man använder sig av inom personlig assistans och inom hemtjänst är för mig oförklarligt.
Inom personlig assistans använder man liksom inom hemtjänsten sig av vårdtagarens/brukarens sjukdomsbild/vårdbehov som ett underlag för hur stor personalstyrka man ska ha. Jag har gång efter annan ställt mig frågan: Varför är personalstyrkan inom hemtjänst och personlig assistans föränderlig både uppåt och nedåt, medan man på våra äldreboenden har en konstant och statisk bemanning men många gånger lika svårt sjuka och vård/omsorgskrävande vårdtagare som inom personlig assistans?
Verktygen för att räkna ut personaltäthet baserat på vårdbehov finns redan inom både hemtjänsten och inom personlig assistans. När ska vi som jobbar inom äldreomsorgen på äldreboende få tillgång till en arbetsmiljö med en beräkningsmodell som liksom den inom hemtjänst och personlig assistans är baserad på den faktiska arbetsbördan? När ska pensionärerna som bor på våra äldreboenden få tillgång till en personalstyrka som är beräknad på annat än hur många grannar man har för stunden?
Vi har rätt länge löst det genom att springa snabbare och snabbare, men vi kan inte springa snabbare än vad vi gör i dag och "gammlen" blir tyvärr inte piggare vad det verkar. Jag antar att orsaken till att det inte är individuell biståndsbedömning även på våra äldreboenden är beroende på att det inte avsätts nog med pengar vid budgeteringen för verksamheten, det är som jag ser det en ekonomisk prioritering från våra politiker att lägga en budget som bara tillåter delar av en verksamhet att jobba med individuell biståndsbedömning.
Det finns egentligen som jag ser på saken bara ett sätt att mäta vårdtyngd och personaltäthet och det är genom individuell biståndsbedömning av varje enskild vårdtagare och att därefter tillsätta den personalstyrka som biståndsbedömningen bedömer lämplig. En genomföring av individuell biståndsbedömning även på äldreboende är naturligtvis kostsam. Är detta något som våra politiker ämnar prioritera i kommande budgetar till äldreomsorgen, eller kommer man att vänta in eventuella tvingande lagar?