Nu har det hänt, det som inte skulle få hända: Gymnastikgymnasiet läggs ner! Givetvis inte officiellt. Till medborgare och gymnaster säger man "time out i ett år". Familjen Rumbutis flyttar till Stockholm. Tror någon att de får bättre villkor och närmare till tävlingar om de återvänder till Älvsbyn? Kanske om vantrivseln blir för svår, eller ett erbjudande från Älvsbyns kommun blir så förmånligt att det lönar sig. Det är lätt att rasera en verksamhet, men svårare att bygga upp den igen. Jag tror inte att musikskolan eller gymnastikgymnasiet återkommer till den fina nivå de haft hittills.
Det var några Älvsbykvinnors kamp för flickornas rätt till idrottsutövande som 1963 låg bakom att gymnastiken i Älvsbyn startade. Sedan dess har årligen 100-150 barn från tre år och äldre, mest flickor, kunnat glädjas åt gympan. Ingen annan än gymnastiken har haft så stor verksamhet för barn under 12 år.
Under 22 år stred undertecknad och medhjälpare för detta. Det var länge krig om tider i idrottshallen, och gymnastiken var alltid det, som till förmån för andra sporter, fick flytta på sig. Sporthallen skulle vara till för alla kommunens idrottsföreningar, men gymnastiken skulle förpassas, än till Lekenskolans hall, än till Vidsel och så småningom till Forum. Inget av alternativen kunde godtas, eftersom utrustning för gymnastik: barr, bom, studsbrädor, mattor med mera saknades. När Randolf Eriksson kom in i bilden, blev det bättre. Han hade förmågan att förstå både lagidrotternas och gymnastikens problem.
Efter 22 års kamp lämnade jag över till de yngre att fortsätta kampen för gymnastiken. De lyckades hålla ställningarna, trots att det många gånger såg bistert ut. När så Sara Larsen, numera Rumbutis, återvände från studierna i Umeå, tog hon över. De ryska tränarna kom hit och plötsligt gick allt lättare. Både Älvsbyns kommun och Älvsbyhus ställde upp, men den förra lågkonjunkturen gjorde att pengarna tröt. Mati Kirmes fick arbete på Island och familjen Polivanchuk var på väg att lämna Älvsbyn och Sverige. Då, efter ett samtal med Lars Hedberg, ställde kommunen upp med lite pengar. Gymnastiken var räddad!
Aldrig hade jag då kunnat tänka mig att det som nu sker skulle kunna hända. Gymnastiken, något av det finaste vi haft och har, är på väg att nedmonteras. Inom skolan finns lärare, förskollärare, fritidspedagoger, ja till och med en rektor, som tillhört Älvsbygymnasterna. I hela Sverige finns tidigare gymnaster, och även ute i världen kan du finna dem. En god vän till mig mötte en före detta Älvsbygymnast, på Bali.
Många gånger, när kampen var som hårdast, grät jag. I dag gråter jag för att jag är besviken. Som jag har förstått det, har skolan, gymnasiet, inte arbetat med att marknadsföra gymnastikgymnasiet. Gymnastik verkar vara ointressant. Politiker har, med läpparnas bekännelse, sagt att gymnastikgymnasiet ska vara kvar. Då blir det "time out", det vill säga detsamma som nedläggning. Inte heller näringslivet har visat något intresse att rädda gymnastiken, för i första hand ett år. Familjen Rumbutis hade säkert ställt upp som affischpelare.
Det som gör mig mest ledsen är att jag tror, att hade Älvsbyn haft ett juniorlag, som vunnit Nordiskt mästerskap i hockey eller fotboll, hade något liknande aldrig hänt. Lagidrotter, och framför allt pojkidrott, har alltid haft högre status, och då är det lättare att få loss pengar.
År 2013 fyller gymnastiken i Älvsbyn, i dess nuvarande form, 50 år. Hur mycket finns kvar av dagens verksamhet då? Nu vädjar jag till dagen ledare: Försök kämpa på! Håll detta levande åtminstone till 50-årsjubileet. Jag flyttade till Älvsbyn 1955. Under alla mina år här har nästan all min fritid gått åt till Älvsbyns föreningsliv. Därför känns det extra bittert, att det var så lättvindigt att förstöra det vi under så lång tid byggt upp och kämpat för. Jag börjar undra vad det är jag hållit på med.