Jag läste med stort intresse Torsten Nilssons funderingar om Sveriges röst i världen. ”Socialdemokraterna har själva sedan länge saknat en egen profil i utrikespolitiken”. Som gammal gräsrot inom Socialdemokraterna känner jag dock att vi först måste skaffa oss folkets mandat att styra Sverige efter 2014. Och rätta till de inrikes obalanser som uppstått i perioden 2006-2014. Men när utvecklingen vänt till det bättre i Sverige, kan vi börja fundera över hur vi kan bidra till att förbättra världen. Och då kan det vara strategiskt riktigt att hjälpa till med de processer, som redan börjar ta fart i positiv riktning.
FN måste nog reformeras innan, den institutionen kan göra någon större nytta. Gaddafis Libyen var exempelvis fram till Gaddafis fall ordförande för det FN-organ som vårdar de mänskliga rättigheterna.
Den angelägnaste reformen är kanske att definiera den grad av demokrati, som ger en stat rätt att bidra med arbetare till olika FN-organ utöver landets egen röst i Generalförsamlingen. En sådan begränsning skulle skapa ett tryck mot demokratisk utveckling i eget land hos ländernas eget toppskikt. Trots många bekymmer verkar EU just nu mer lovande än FN, när det gäller att främja fred, säkerhet och demokratisk utveckling i världen.
Nu för Israel och Palestina fredssamtal. Det är kanske skäl att uppmuntra de processerna genom att förstärka förbindelserna mellan EU och Israel med sikte mot att Israel blir medlem i EU inom ett tiotal år? Men innan vi socialdemokrater kan bli till någon verklig nytta för världen i stort måste vi fokusera på våra inrikes problem och vrida utvecklingen i sundare banor här hemma.