Det är kanske av allmänt intresse att en smärtläkare kommenterar artikeln ”Röntgen fördröjer vård för artrosdrabbade” i Piteå-Tidningen den 5 augusti.
Såvitt undertecknad vet har ingen forskning lyckats påvisa något samband mellan artros och smärta, eftersom personer utan smärta också har artros. Däremot finns en allmän förhoppning att kunna avbilda smärta, och då har artros, som syns på röntgen, i folkmun blivit liktydigt med smärta.
Artros är egentligen en vanlig åldersprocess i en led. Spondylos är samma åldersprocess i kotpelarens leder. Det sker på samma sätt hos personer som inte har smärta men tidigare har man inte undersökt friska personer. Arkeologer använder graden av artros och spondylos för att bestämma den ungefärliga åldern vid fynd i till exempel gamla gravar. Man känner inte till hela orsaken till hur artros utvecklas men det finns hypoteser, varav en är att smärtan i sig orsakar eller försämrar artrosen (se nedan).
Redan på 1980-talet lärde vi oss på amerikanska smärtläkarutbildningar att det saknas samband mellan artros och smärta. Sambandet mellan buktande diskar och smärta är heller inte självklart, då man ser buktande diskar även hos var tredje smärtfri person.
All smärta är i grunden nervsignaler som leder till hjärnan och först där blir vi medvetna om smärtan. Utan nervsystem skulle vi inte uppleva någon smärta alls. Smärtsignaler finns av två typer: Antingen är nervsystemet oskadat och smärtsignalen orsakas av en hotande eller verklig vävnadsskada, till exempel fraktur, brännskada, getingstick med mera. Sådan smärta är vanligast vid akut smärta (inom tre månader). Vid den andra smärttypen är nervsystemet skadat på något sätt, och då behövs ingen hotande eller verklig vävnadsskada. Den typen är överlägset vanligast vid långvarig (kronisk) smärta, efter mer än tre månader.
Den vanligaste orsaken till långvarig smärta är skador på nervfibrer som är mellan 1–7 tusendels millimeter grova. Speciella isoleringsceller tål inte trycket av spända muskler och man får kortslutningar (ephapser) inne i nervstammarna, som gör nerverna så instabila att de tycks kunna reagera till och med på fallande lyfttryck vid väderomslag. För att kunna ses med den mest avancerade röntgenmetoden behöver föremålet vara minst 2 millimeter, alltså cirka 1 000 gånger större än en nervfiber.
Därför är det onödigt att röntga och det lönar sig inte alltid att byta till exempel en höft- eller knäled, smärtan kan fortsätta obehindrat ändå. Eftersom man vet hur isoleringscellerna växer tillbaka på nervfibrerna, kan en smärtläkare åtgärda den långvariga smärtan även om man har haft den så länge som i flera decennier. Man ska helst söka innan operation men oftast går det även om man har hunnit bli opererad.
Nervskadan kan i sin tur ge ett läckage av Substans P i nervändarna, ett ämne som kan starta inflammationer. Det har visats vid ledgångsreumatism, men möjligen kan det även försämra artros med inflammation, alltså svullnad, vätskebildning, värmeökning med mera. I dessa mindre vanliga fall har kortisonbehandling en plats, annars inte.
Kunskapen om långvarig smärta är ganska ny och baseras på de senaste 40 årens internationella forskning. Mekanismerna är tämligen komplicerade och kunskapen har inte införts på svenska medicinska utbildningar. Det finns fortfarande heller inte någon smärtläkarutbildning för långvarig smärta i Sverige.