Jag brukar ofta skriva om djurens situation inom livsmedelsindustrin, men nu vill jag lyfta upp situationen för en annan grupp som också drabbas av den massiva köttkonsumtionen och livsmedelsindustrin. De som gör smutsjobbet – slaktarna. Slaktaryrket har i olika kulturer haft en låg status och ofta har människor i olika samhällen inte velat beblanda sig med slaktarna och inte heller se på när slaktarna utför själva dödandet. I boken ”Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” skriver Melanie Joy att slaktaryrkena är bland de farligaste jobben i USA.
Jag antar att situationen är liknande i Sverige. Slaktarna är de som möter de levande och rädda djuren som inte vill dö frivilligt. I det brutala mötet dödas djuren medan slaktarna skadas genom att bli sparkad, stångad eller biten av olika djur beroende på hur processen går till. Slaktarna kan också skadas allvarligt av alla vassa redskap och maskiner då de måste jobba väldigt fort eftersom livsmedelsindustrin ska tjäna pengar och människor ska ha ”sitt” kött.
Även om vi är inne i en ny era där köttkonsumtionen kommer att minska så har vi fortfarande en extrem hög köttkonsumtion, vilket innebär att det krävs enormt mycket djurliv för att tillfredsställa majoritetens köttönskan. Detta innebär höga krav på snabbhet och effektivitet för slaktarna vilket leder till att slaktarna får uppleva enormt dåliga arbetsförhållanden och vistas i giftiga och blodiga områden. Innan kylskåpet uppfanns slaktades djur väldigt nära inpå matlagningen och det skedde oftast vid speciella tillfällen men i dag sker ett dagligt massmord på djur vilket också innebär att dagens slaktare kan på en dag få döda fler djur än vad en slaktare förr gjorde under hela sitt liv.
Utöver den direkta risken för slaktarens fysiska välbefinnande så sker det också en extrem emotionell skada som minskar slaktarnas förmåga att känna empati och medkänsla eftersom slaktarna ena stunden ser ett vackert djur som de tycker om och sedan måste de döda den för att det är ett krav i det jobbet som de utför.
Beroende på om det är grisar, kor eller hönor så är det tusentals liv dagligen som slaktaren behöver se och för att kunna hantera situationen så måste slaktaren bli emotionellt avtrubbad och många slaktar utvecklar en sekundär form av post traumatisk stress genom att ha sett våld utföras på en annan person. Utöver alla djur vars liv offras för smakens skull så känner jag också medlidande med alla slaktare vars situation sällan lyfts fram och det lidandet som de också utsätts för.
Om ni som äter kött inte ser något moraliskt dilemma med att äta kött så vill jag i så fall att ni ska tänka på slaktarnas situation och fråga er själva om ni skulle orka döda och se hundratals djur dö varje dag och hur ni i så fall skulle må av det. Förmodligen skulle ni inte vilja göra det och då är det inte rätt att någon annan ska behöva göra det smutsjobbet åt er.