Sjukskriven eller inte - det är frågan!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fler och fler får sina sjukskrivningar ifrågasatta/avfärdade. Det kan handla om alltifrån att läkarintyget angetts för oklart, eller att den diagnos man sjukskrivits för, bedömts vara för "oetablerad" eller "svag". Inte så sällan har detta besked kommit först efter det att den som blivit sjukskriven av sin läkare hunnit stanna hemma från arbetet, ibland upp till flera veckor. Sedan den så kallade Primogruppen infördes ifrågasätts allt oftare nu också "nya" sjukskrivningar. Detta får särskilda konsekvenser.
Jag vill exemplifiera från mitt arbete som kurator på en vårdcentral. Där möter jag bland annat personer, som på grund av påfrestningar av olika slag, hamnat i en situation där både kroppen och själen gör ont. Förloppet kan ha pågått under flera år, men när man söker hjälp på vårdcentralen kan det vara för trötthet, spänningar, värk. Vanligt är också sömnproblem, hjärtklappning, minnes- och koncentrationssvårigheter, yrsel, ljud- och ljuskänslighet och en upplevelse av fysisk och psykisk utmattning. Många är eller blir också ångestfyllda och/eller deprimerade.
Utifrån en kombination av "faktiska" kunskaper och den kliniska erfarenheten från våra dagliga möten med denna typ av problematik, försöker vi tillsammans med den person som sökt vår hjälp hitta vägar att komma vidare. Först kanske man bara måste stanna upp och vila för att man är så oändligt trött. Psykoterapeutiska samtal, medicinering, sjukgymnastik kan också vara alternativ liksom sjukskrivning. Många gånger har den som drabbats svårt att acceptera läget som det blivit, men inser allt som oftast efterhand att man kanske måste göra en paus från arbetet.
När då försäkringskassans handläggare och försäkringsläkare avvisar den behandlande läkarens rekommendation om sjukskrivning och där ofta också bedömning från kurator vägts in, kan ett förvirrat och mycket otryggt läge uppstå. Detta blir till ytterligare påfrestning för den som redan är nog illa drabbad. Oro och ångest ökar. Tillståndet försämras. Ekonomiska och andra problem tillkommer. Man hamnar i ingenmansland!
När man söker hjälp och kanske är som mest sårbar är det särskilt viktigt att man blir tagen på allvar och lyssnad till, men också att man blir bemött med lyhördhet och respekt. När vi utifrån den kunskap vi har, försöker skapa oss en bild av problemet, är det också för att vi ska få en uppfattning om innebörden och upplevelsen av det, hos den som ber om vår hjälp.
Konsekvensen av detta resonemang är att vi måste inse, att det är i det direkta och nära mötet med en människa som mår dåligt, som vi också får den bästa vägledningen om vilket stöd han eller hon behöver. Det är den "tysta", erfarenhetsbaserade kunskap, som inte alltid låter sig fångas i formella kriterieuppställningar och diagnoser men likväl förtjänar att tas på allvar.
Vi behöver ta oss en funderare på hur vi nu ska använda tiden fram till 2008. Kanske skulle vi bjuda in varandra till samtal om detta och där vi startar med att syna konsekvenserna av allt det som inte fungerar och rätta till det. Vi måste också arbeta aktivt med att börja hitta samsyn och samarbetsformer, inte bara mellan försäkringskassan och hälso-och sjukvården utan här ska arbetsförmedling, socialtjänsten och arbetsgivaren också med.
Slutligen. De som drabbats illa ska väl inte behöva betala priset för att statistik- och sifferstressen gått på tok för långt och för att vi ännu inte anpassat förutsättningarna, för att de uppsatta målen ska uppfyllas på ett värdigt och mänskligt sätt!