Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Replik på Pehr-Birger Nilssons svar, "Högerns kamp mot lika rösträtt" (22/10), på min artikel "Gott och ont i politiken" (5/10). <br /><br />Det är trevligt att Pehr-Birger Nilsson (PBN) i sin debattartikel i PT den 22/10 uttrycker en viss uppskattning av högerledaren Arvid Lindman, om än inte som demokrat, så dock som industripolitiker. Det är alltid något i den balans som jag efterlyser mellan borgerliga och socialdemokratiska insatser i demokratifrågan.<br /><br />Lokalt för Piteås del borde till exempel liberalen och statsministern vid den kvinnliga rösträttens införande 1918, Pitesonen Nils Eden, uppmärksammas på ett helt annat sätt än hittills. Härifrån Piteå kommer den man som ledde Sveriges regering när kanske det största demokratiska beslutet i hela landets historia togs, införandet av den allmänna och lika rösträtten för män och kvinnor. Vilken goodwill för Piteå som borde kunna tas tillvara i många sammanhang, här stod så att säga demokratins vagga. I dagens massmediala värld är denna gärning fortfarande stor, att han inte var socialdemokrat har mindre betydelse om man vill marknadsföra staden. <br /><br /><br /><br />Tyvärr är PBN:s artikel ett skolexempel på hur den egna socialdemokratiska propagandan förhindrar en sådan uppskattning. Borgerliga insatser förringas, till exempel Lindmans för den allmänna rösträtten, med att "han slutade aldrig att gräma sig över beslutet 1907". Eden tvingades mer eller mindre. För att inte tala om rubriken på PBN:s svarsartikel på min modesta begäran om lite kredit för de borgerliga insatserna för demokratin, "Högerns kamp mot lika rösträtt". Negativa händelser för socialdemokratin omnämns däremot bara i förbifarten som "så inträffade revolutioner i både Ryssland och Tyskland".<br /><br />Det senare kan man faktiskt också beskriva med att det ryska socialdemokratiska partiet gjorde revolution 1917 och införde diktatur, under ledning av Lenin. Han tillhörde majoritetsfalangen (på ryska bolsjevikerna) i det ryska socialdemokratiska partiet, som genomförde revolutionen och senare bytte namn till kommunistpartiet.<br /><br />Detta historiska händelseförlopp förvånar inte när man vet att socialdemokratin, även den svenska, har sitt ursprung i tysken Karl Marx teorier från 1800-talet om den våldsamma socialistiska revolutionen.<br /><br /><br /><br />Den västerländska och svenska socialdemokratin avstod dock från våldets väg till socialismen och valde den demokratiska metoden. Men trots att det ursprungliga socialistiska målet också i praktiken visade sig bli ett hot mot demokratin, då ingen demokrati utan privat äganderätt existerat, kvarstod det ändå till slutet av 1900-talet, då programpunkten att "produktionen organiseras så att makten läggs i hela folkets händer" avskaffades. Löntagarfonderna var väl ett sista försök att tillämpa paragrafen men ledde bara till en borgerlig regering, den första på fyrtio år.<br /><br />Således: Den pompösa socialdemokratiska självgodheten i demokratifrågor kan kanske skruvas ner något.<br /><br />
