SCA borde avsätta lite av sina produktiva skogar
"Björn Lyngfelt och SCA borde åtminstone bevisa att deras viktigaste miljöfråga är skogens biologiska mångfald", skriver Sebastian Kirppu.
Foto: Maria Johansson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Denna gamla skog har lagrat kol i mycket stora mängder. Den har sugit upp våra koldioxidutsläpp i generationer och skapat syre för oss levande att andas och lagrat in kolet ur koldioxiden i de flerhundraåriga träden och även i marken. Där binds kolet och kommer inte ut i atmosfären på lång tid. Självklart pyser det ut lite från döda träd som förruttnar under en långsam process. Men att jämföra denna process med de snabba utsläpp som sker när träd bränns i värmeverk, eller blir papper, som har en omloppstid på cirka två år är mycket missvisande.
Omloppstiden för en tall, i norrlandsskogarna, från planta till dött träd som förmultnat är cirka 1 000 år. Till att börja med andas det levande trädet in koldioxid i ungefär 500 år. I denna process lagras kolet i veden och i tallskogens mark. Därefter står veden kvar som dött träd i 300 år för att slutligen bli till liggande dött träd i 200 år innan det bildats till jord igen. Jord som blir näring till nästa generation tallträd.
Det bästa av allt med denna process, som hela tiden pågår i den gamla naturskogen, är att den också bidrar till ett fungerande ekosystem. Ett fungerande ekosystem är sannolikt den viktigaste delen i arbetet mot klimatförändringar. Att jämföra kalhyggesavverkningar med det naturliga skogsekosystemet i klimatkampen är en grov snedvridning av sanningen.
De fungerande ekosystemen är just de naturmiljöer som bäst anpassar sig till klimatiska förändringar. Till skillnad mot SCA:s virkesåkrar som Björn Lyngfelt talar sig varm om. I dessa virkesåkrar finns ingen genetisk variation bland träden vilket resulterar i dålig motståndskraft mot förändringar i klimatet. De blir lätt angripna av till exempel skadesvampar och skadeinsekter.
Dessa virkesplantager är även mer eller mindre döda ur ekologisk synpunkt. Det myller av liv som finns i naturskogen lyser med sin frånvaro i virkesåkern. Detta är ett faktum som inte ens SCA:s informationschef kan opponera sig mot.
När Björn Lyngfelt skriver att den biologiska mångfalden är skogsbrukets viktigaste miljöfråga och att de tar den uppgiften på största allvar lyfter jag förvånat på ögonbrynen. År efter år får SCA varningar av miljöcertifieringsorganet FSC för sina överträdelser mot miljöreglerna, främst regeln att man inte får hugga biologiskt värdefulla skogar. De förbättringar gällande naturvårdsarbetet som bolaget, vid upprepade tillfällen, blivit ålagda att genomföra har bevisligen inte resulterat i något lysande resultat för den biologiska mångfalden i skogen. Så sent som 2008 högg bolaget ner en urskog i Jämtland.
Björn Lyngfelt har ett åtagande gentemot SCA, han följer bolagets manus och säger vad han måste säga. Men ibland undrar man om inte Björn och SCA skulle vinna mer trovärdighet på att vara renhåriga och säga som det är. Eller åtminstone bevisa att deras viktigaste miljöfråga är skogens biologiska mångfald.
Jag utmanar därför Lyngfelt och SCA genom att be dem avsätta 20 procent av sina produktiva skogar. Ett stort antal forskare inom naturvårdsbiologin har kommit fram till att vi bör skydda omkring 20 procent av den svenska produktiva skogen för att bevara ett fungerande skogsekosystem. Ett ekosystem som hjälper oss att motverka klimatförändringar mycket bättre än SCA: s och Björn Lyngfelts virkesåkrar.
Det borde de inte vara för mycket begärt att ett stort skogsbolag som SCA betalar 20 procent av sin produktiva skog för att vi ska ha ett fungerande ekosystem som hjälper våra barn och barnbarn att få ett drägligt liv i klimatförändringarnas spår.