Satsa på grön friskvård och rehabilitering
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I behandlingen på sanatorierna ingick ofta trädgårdsarbete och utevistelse, men försvann på 1960-talet när man ansåg att patienterna utnyttjades som billig arbetskraft. Men på 1950-talet och framåt kom sjukvården att handla om människans kroppsliga del och allt mindre om den själsliga. Teknik, medicin infördes och hela miljön blev starkt teknokratiserad.
Under 1960-talet tillkom ett nytt ämne miljöpsykologi, som ur ett beteendevetenskapligt perspektiv studerar samspelet mellan människan och miljön. Framträdande är forskarna Steven och Rachel Kaplan, vars arbeten handlar om restorativa det vill säga återhämtande miljöer. De menar att människan har två typer av riktad uppmärksamhet samt spontan uppmärksamhet en sorts vaken vila. Riktad uppmärksamhet används till exempel vid datorarbete och bilkörning, vi använder den också till att sortera bort störande ljud som buller och samtal i bakgrunden.
Den riktade uppmärksamheten kräver mycket energi av oss och har därför en begränsad kapacitet. I stadsmiljö använder vi till stor del den riktade uppmärksamheten. Den spontana uppmärksamheten används ute i naturen och kräver ingen energi av oss människor och kapaciteten är obegränsad. Det kan vara synintryck i naturen, ljudet av prasslande löv smaken eller doften av något tilltalande. Den spontana uppmärksamheten frigör energi till den riktade uppmärksamheten för att lösa problem eller fylla på våra energireserver.
En annan teori om naturens läkande kraft kommer från forskaren Roger Ulrich. Han menar att vi i vårt undermedvetna kan känna naturen som en trygg miljö, där vi biologiskt sett är anpassade att leva. I en biologisk onaturlig miljö kan vi inte lita på våra instinkter vilket gör oss otrygga. Därför blir människor stressade av bilköer och buller. Vår kropp reagerar med höjt blodtryck, ökad puls, svettningar och muskelspänningar.
Ulrich har publicerat en undersökning av patienter opererade för gallsten som tillfrisknade fortare, tog mindre smärtstillande och behövde mindre hjälp av personal när de hade utsikt mot naturen. Patienter med utsikt mot en tegelvägg hade motsatt resultat. Den slutsats vi kan dra är att människor som är i onaturliga miljöer och utsätter sig för mer riktad uppmärksamhet har lättare att bli utsatt för kronisk stress. Detta i kombination med en stressig arbetsmiljömiljö gör att människor går i väggen, vilken leder till utbrändhet.
Vi måste därför börja se rehabilitering på ett nytt sätt och återgå till ett som är förenligt med vår mänskliga natur. Vi går över ån efter vatten och tror att metoder ur österländsk visdom kan lösa våra hälsoproblem. Vad vi människor behöver är en miljö för återhämtning och rekreation, fri från buller och stress. Vistelse i skog och natur är en billig form av rehabilitering, den är gratis. Kanske är det detta som är problemet. Vi vet i dag att ohälsan till tio procent påverkas av traditionell sjukvård, arvet står för tjugo procent, medan livsstilsfaktorer står hela sjuttio procent. Är det inte dags att tänka om?