Satsa på effektiv energi-användning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Köttet från var tredje rådjur i Gävle innehåller fortfarande för höga halter av cesium på grund av Tjernobylolyckan 1986. Nyligt hade Forsmark ett allvarligt tillbud då hälften av kylvattnet kokade bort i reaktortanken Forsmark 1 och det var bara timmar från en härdsmälta. Under tre års tid har Forsmark läkt radioaktiv strålning. Säkerheten tycks ha varit i paritet med den värsta av alla nidbilder på de gamla Öststaterna, så det låter inte särskilt trevligt med så mycket mer kärnkraft spridd över världen.
Uranbrytningen är i sig förknippad med miljöproblem och inget land eller region vill förvara det utbrända kärnbränslet. Gradvis sänks säkerhetsnivån över tid vilket medför ytterligare ökad risk för nya tillbud. Att fortsatt satsa stort på kärnkraften skulle innebära att låsa fast energipolitikens resurser i en återvändsgränd. De miljarderna behövs till forskning och utveckling av förnyelsebar energi.
Biobränslen är mer intressant. Den totala tillväxten av växter är ungefär åtta gånger så stor som den totala energianvändningen, utmaningen är att ta tillvara denna energi. Vind- och solenergi är redan etablerade energiformer som kan utvecklas vidare. Men det är två saker som är viktigare än både biobränslen och kärnkraft. Det allra viktigaste är att använda energin effektivt och att oskadliggöra den koldioxid som produceras. Så ser den viktigaste och bästa övergångslösningen ut för de närmaste 50-100 åren. Det säger Bert Bolin, en av grundarna av IPPC som också varit dess ordförande i 10 år och kanske den främste auktoriteten inom området i vårt land.
Redan vid förra rapporten 1997 i Kyoto var informationen tillräckligt tydlig för att på bred front påbörja arbetet med att minska koldioxidutsläppen. Så tio viktiga år är på många sätt förlorade. Visst, några åtgärder har vidtagits men utsläppen har inte minskat. Och kunskapen att koldioxid kan värma jorden hade Arrhenius kommit fram till redan 1895.
I maj kommer den tredje rapporten från IPPC, den som handlar om vad vi kan och måste göra. I det läget tror jag det är viktigt att vi ändå ser möjligheterna och bevarar hoppet trots att läget är alarmerande, för att vi ska orka utföra de nödvändiga förändringarna på energiområdet. Tesen om den maximala vinsten har fått råda alldeles för länge, men vi kan ju inte tillåtas ta kål på oss själva och varandra. Till vilken nytta är då de ekonomiska vinsterna och det materiella överflödet?