Saltning - inget självändamål för Vägverket
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi är medvetna om att den senaste tidens omväxlande vädersituationer ställt till problem för trafikanterna, men också för oss på Vägverket.
En starkt bidragande orsak till att vi använder salt för att bekämpa halkan är de milda vintrarna med öppet vatten längs kusterna med ständigt hög luftfuktighet. Det orsakar att det snabbt bildas en tunn ishinna på vägen som endast kan bekämpas med salt i dagsläget. Skall bussar och övrig tung trafik fungera, måste vi ha ett bra väglag för att trafiken skall flyta säkert och smidigt.
För trafiksäkerheten och framkomligheten behövs att vissa vägar hålls fria från snö och halka. Målet kan bara uppnås genom snöröjning och halkbekämpning och för det använder vi sand och salt.
Vi ska hushålla med naturresurserna, säger Miljöbalken. Sand är faktiskt en ändlig naturresurs och inte heller helt problemfri ur miljösynpunkt. Om vi skulle använda sand istället för att salta och uppnå samma resultat, skulle det behövas ofantligt stora sandvolymer. Ökad användning av sand skulle resultera i andra problem, bland annat med stenskott. Vi skulle också bli tvungna att sanda efter var 300:e fordon, vilket inte kan anses vara rimligt. Tänk också på att sand normalt innehåller 3 procent salt och en kraftigt ökad sandanvändning bidrar till att sprida stora mängder salt.
Salt är, trots allt, effektivast, billigast och det mest harmlösa ur miljösynpunkt.
Vägverkets strävan är ändå att minska saltningen på vägarna utan att det försämrar trafiksäkerheten och framkomligheten.
Vi försöker hela tiden hitta nya möjligheter för en effektivare halkbekämpning, som är snällare än det vägsalt som nu används. Bland annat känns det viktigt att peka på Minsalt-projektet som sedan ett år tillbaka pågår längs E4:an, mellan Pitsund och Råneå i Norrbotten.
Målsättningen för projektet är att pröva alternativa maskiner, metoder och material i syfte att effektivisera halkbekämpningen och samtidigt tillmötesgå trafikanternas önskemål om minskad salanvändning.
Resultatet efter förra säsongen visade på positiva resultat, vilket medför att vi fortsätter vårt arbete.
All forskning som bedrivits hittills har visat att saltet är både billigast och effektivast.
Helst skulle vi på Vägverket vilja undvika vägsaltet helt och hållet. Vi har inget eget intresse av att salta vägarna, men det finns inga "bättre och billigare" halkbekämpningsmedel än saltet.
Om vi och ni skattebetalare var villiga att öka kostnaderna för vinterväghållningen och ersätta saltet med annat tömedel/halkbekämpningsmedel, då skulle vi slippa den här debatten om saltet.
Om saltet sprids på vägbanan strax innan halka uppstår ger det bäst effekt. Då räcker det också med en mindre mängd. Vi övergår successivt till att ersätta torrsalt med saltlösning, vilket ger samma effekt, men mindre mängd salt på vägen.
Vi får då en effektivare halkbekämpning med mindre saltförbrukning. En "saltsväng" då man sprider saltlösning, innebär att cirka 5 gram salt sprids per kvadratmeter väg.
Vi vet att saltet kan påverka vattentäkter och växter närmast vägen, därför arbetar vi för att minska saltförbrukningen genom att använda bättre metoder samt hitta alternativ till saltet.
Vi saltar bara på E4:an och de högtrafikerade pendlingsvägarna i regionen, det vill säga vägar med ett trafikflöde på mer än 2 000 bilar per dygn!
På några vägar med mer stabil vinterväg har vi slutat salta. Nackdelen är att när väl vägbanan täcks av packad snö eller is så kan man inte salta vid enstaka tillfällen, till exempel vid underkylt regn. I vissa områden med kuperad terräng och snabba temperaturväxlingar kan vi inte sluta med salt. Vid väderomslag och när det blåser fungerar inga andra metoder.
Alternativet är att trafiken står helt stilla många timmar vid ett antal tillfällen per år (hur ofta beror på vädret), och det är knappast en möjlig lösning.
Vi försöker på alla sätt ta hänsyn till den opinion mot saltet som finns. Vi vet självklart att det allra bästa för att spara liv vore om trafikanterna tar ett eget ansvar och anpassar hastigheten efter rådande väglag. En önskedröm vore förstås om alla använde bilbälte, anpassar hastigheten efter väglaget och kör nyktra - då skulle nollvisionen inte enbart vara en utopi.
Men vi vet också att så ser verkligheten inte ut.