Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I ett debattinlägg den 22 december försöker Lage Hortlund förringa den socialdemokratiska rörelsens betydelse för rösträttens införande. Som utslag av en borgerlig historiesyn kan det vara värt att notera.<br /><br />Lage vill ge äran av rösträttsreformerna åt de vid tillfället sittande borgerliga statsministrarna. Hur motvilliga och tvehågsna de egentligen var har redan berörts av Pehr-Birger Nilsson. (PT den 21/10) Arvid Lindman sa i kommentarer efter beslutet att demokratin hotade "förgifta och försumpa vårt offentliga liv" och han talade om "den ytlighet och förflackning som följa demokratin i spåren".<br /><br />Borgerlig historiesyn är idealistisk och individualistisk. I Piteå "stod demokratins vagga", tycker Lage, för därifrån kom "den man som ledde Sveriges regering när kanske det största demokratiska beslutet i hela landets historia togs". Men Nils Eden uppfann inte rösträtten.<br /><br /><br /><br />Rösträttskampen var lång och hård. I denna rörelse deltog både liberaler och socialdemokrater medan högern var notoriskt mot. Under artonhundratalets sista decennium radikaliserades rösträttsrörelsen och anslöt sig till socialdemokraternas förslag på folkriksdag och politisk strejk. Liberalerna tvekade, vissa liberala tidningar hetsade mot förberedelserna och till den andra folkriksdagen 1896 lade de fram ett förslag om en viss sänkning av inkomstgränsen för rösträtt. Folkriksdagen avslog detta till förmån för förslaget att kräva allmän och lika rösträtt för kvinnor och män från 21 års ålder. Detta följdes sedan upp av tre dagars storstrejk 1902. Brytningen mellan arbetarrörelsen och liberalerna i rösträttsfrågan var därmed uppenbar.<br /><br />Detta var vad som hände: Det blev en massrörelse, och den överflyglade de kompromissande liberalerna. Och detta berodde helt enkelt på att arbetarklassen hade vuxit och organiserat sig självständigt i ett eget parti. Där låg rösträttens förutsättning, inte i Nils Edens vagga.<br /><br /><br /><br />Och ännu mer pressad blev makten av händelser i omvärlden. Lage tycks nämna den ryska revolutionen för att misskreditera socialdemokratin, och han betraktar revolutionen på samma sätt som rösträtten - som en uppfinning. Men de ryska socialdemokraterna gjorde ingen revolution. Det var arbetarna som organiserade sig självständigt och tog över produktionsmedlen och samhällsmakten. Och även 1917 fanns det delar av den svaga ryska borgerligheten som i det längsta försökte kompromissa och genomföra reformer för att kunna behålla någon sorts kontroll. De misslyckades som bekant.<br /><br />Så om Lage tycker att till exempel Pehr-Birger nämner ryska revolutionen "bara i förbifarten", så kan han läsa själv i pålitlig borgerlig litteratur om hur rösträttsreformerna fullbordades med framförallt beslutet om kvinnlig rösträtt 1918. "Till följd av det oroliga internationella läget (bland annat ryska revolutionen) och ett starkt utomparlamentariskt tryck föll högern undan och accepterade en kompromisslösning." (Halvarson med flera: Sveriges statsskick, Liber 2003)<br /><br /><br /><br />Händelsernas utgång bestämdes som vanligt av styrkeförhållandet mellan samhällsklasserna. All historia är en historia om klasskamp (enligt Marx).<br /><br />
