Rätt i rätten?
Jens Sundström (FP).
Foto: Göran Westerlund
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Landstinget förvaltar våra gemensamma skattepengar och ska se till att vi får ut så mycket sjukvård som möjligt för pengarna. Därför säger jag ingenting om att de ibland måste låta vissa principiellt viktiga ärenden prövas i domstol men ofta känns det som de fäktas mot väderkvarnar.
När det gäller den långa rad av tvister som riktat sig mot våra kommuner, patienter, personal och samarbetspartners bland entreprenörer har landstinget visat prov både på stelbenthet och dåligt omdöme där slutresultatet bara blivit att de dragit på oss skattebetalare stora advokatkostnader i frågor där landstinget så småningom fått ge sig och acceptera rättens utslag. Samarbete och samförståndslösningar måste komma
högre upp på landstingets agenda framöver för att vi inte ska fortsätta vidare på en väg vars spår förskräcker.
Det finns många konkreta exempel på ärenden där landstinget gått bort sig grovt. Det de flesta av norrbottningarna reagerar på är nog ändå de ständiga konflikterna gentemot länets kommuner. Att lösa gränsdragningstvister mellan två offentliga parter i en rättssal bäddar aldrig för ett gott samarbete. Även när det gäller patienträttigheter och behandlingsmetoder ser vi ofta att patienter och patientföreningar tvingas jaga landstinget med blåslampa för att vi ska garanteras en likvärdig vård som i övriga Sverige.
När det gäller OBS-platserna i Haparanda som vi i Folkpartiet kämpade för att behålla fick landstingsledningen backa efter beslut i länsrätten. När det gällde de privata läkarnas rätt att överlåta sina praktiker som regeringen har fastställt och som jag stred för i landstingsstyrelsen fick ledningen backa efter beslut i länsrätten. Hela den långdragna tvättsåpan fick en början till en upplösning genom att länsrätten grep in. Även uppsägningen av överläkare Anders Mansten var på väg mot tingsrättsförhandling när landstinget insåg att det fanns en överhängande risk att förlora och i stället skickade hem honom med full lön i 40 månader.
Allt detta kostar både energi och pengar för en redan hårt prövad organisation. Detta blir ofta ganska tydligt när vi begär redovisningar av landstingets advokatkostnader och nedlagt arbete i de olika tvisterna. Vad som inte lika ofta framkommer är den frustration, den maktlöshet och de kostnader som motparterna i tvisterna tvingas genomlida.
Personal, patienter och entreprenörer är den svaga parten i konflikter med landstinget och detta borde landstinget ta större hänsyn till och använda sin maktposition för att hitta kompromisser och samförståndslösningar. Om vår nuvarande landstingsledning inte kommer på bättre tankar utan fortsätter obstruera i alla möjliga sammanhang kan man ändå trösta sig med att deras resultat är uselt. Även om ni får nej av landstinget så är det stor möjlighet att ni får rätt i rätten. Så norrbottningar, stå på er!