Att leva nära någon som har psykisk ohälsa är frustrerande och en kamp på flera olika sätt, det är en kamp att hela tiden försöka finnas där och stötta, samtidigt som man skall försöka ta hand om sig själv och hitta styrka att orka.
Men den största kampen och det största helvetet, ja det har den som lever med psykisk ohälsa av olika slag, den som inte vet varför det blir som det blir och som egentligen inte ens får någon hjälp från vården. Den som inte får någon direkt förståelse från samhället och som samtidigt med sitt dåliga mående i perioder, även måste möta fördomar och en massa åsikter baserad på en hel del okunskap. För orkar det gör man som anhörig, kärleken och det som finns i grunden allt står på, gör att man hittar en styrka och ork som aldrig tar slut.
Svaghet säger någon om personer som mår dåligt, synd om dom säger andra, men det är väl bara göra en förändring och ta tag i sig själv, ja så låter det ofta bland den generella majoritet i dagens fina samhället. Vården, ja där låter det mer, om du bara gör så si och så, om du tar denna medicin eller om du börjar tänka på lite på ett annat sätt, ja då skall du se att det blir bra. En massa ord och svammel, från dom som tror sig veta, men som sen får erkänna att just detta funkade inte, så då skall vi testa detta här istället.
Till den anhöriga som lever bredvid, ja säger man knappt någonting från vårdens sida, medan samhällets attityder låter mer att det är ju så synd om en, gud vad tråkigt, du måste ta hand om dig själv också. Men vad om vården skulle kunna hjälpa och ta hand om den man lever med på ett bättre sätt, börja där så skall du se att även det blir bra med mig, säger man det så möts man plötsligt av en tyst mur.
Jag kan bli så förbannad och frustrerat över samhällets svek gentemot både personer som lever med och som lever vid sidan om psykisk ohälsa, för vars finns hjälpen för alla vi som på olika sätt påverkas? Ja jag kallar det ett svek, för det känns faktiskt inte som att det finns någon hjälp eller lösning för den som lever mitt i det helvete som det är för någon som lider, ej heller finns det nåt stöd eller nån hjälp av värde för den som står och lever vid sidan om.
Det är ett levande helvete i perioder för den person som lever i ett kaos med psykisk ohälsa, samtidigt som det är ett helvete för någon som står bredvid att inte kunna göra något, att inte kunna hjälpa och ta bort det som gör att den andra mår dåligt. Sen att det inte finns nå långvarigt eller effektivt stöd, ja det gör ju inte direkt situationer något bättre.
Försök förstå hur det känns att se den man älskar och gör allt för att skydda, inte ens själv vet varför personen mår och upplever tillvaron som den gör, och så kan man inte göra speciellt mycket annat än att bara finnas där. Och samhällets attityder och normer, den där om att det måste ju finnas något bakom, ett missbruk eller liknande, att det bara är fd missbrukare, pundare eller någon med en psykisk störning i skallen som drabbas, det är svårt sätta ord på hur arg och otroligt frustrerat jag blir.
När skall vi börja våga prata om psykisk ohälsa, börja våga prata i klartext om att detta är något som ingen behöver skämmas över och känna skuld för? När skall det börja våga pratas om verkligheten på ett ärligt sätt som den är för både personer som kämpar med att hantera livet, men oxå kampen som finns för deras anhöriga? Det ska börja våga pratas om detta som många lever med varje dag mitt ibland oss, och behovet av bättre vård, stöd och anhörigstöd NU! #vågaprataompsykiskohälsa