I ett debattsvar i Piteå-Tidningen under namnet ”Sverigedemokraterna vilseleder” skriver Anders Nordin ett antal mycket märkliga argument till försvar för vindkraft och motstånd till kärnkraft. Till och börja med är det uppenbart att Nordin har svårt att skilja effekt från energi. Såväl hushåll som industri kräver energi alla årets timmar och utmaningen är inte att producera energi över ett år utan att upprätthålla effekten på produktionen i varje enskilt ögonblick, inte minst kalla vinterdagar då efterfrågan ibland går över 25 000 MW.
I dessa lägen är det centralt att vi har en pålitlig baskraft som garanterar leverans. Nordin plockar, som så många andra vindkraftsförespråkare, fram argumentet ”Sverige är ett långt land och det blåser alltid någonstans.” Detta är för diskussionen falskt. Påfallande ofta är det i stället så att de dagar med de största effekttopparna på uppemot 25 000 megawatt, då levererar vindkraften ytterst blygsamt.
Svenska kraftnät kalkylerar med en tillgänglighet i effektbalansen om sex procent från vindkraft, men enskilda timmar kan produktionen till och med vara lägre än så. Denna variation sträcker sig vidare utanför Sveriges gränser och står vinden still i Sverige gör den det ofta även i våra grannländer. Ett av de mer märkliga argumenten i debattartikeln är dock att kylvattnet från kärnkraftverken bidrar till ”uppvärmningen av havet”, vilket är ett argument som dyker upp ibland i olika sammanhang.
I sak är detta självfallet korrekt. Cirka två tredjedelar av värmeenergin från kärnkraftverk går tyvärr till spillo, men det är uppenbart att Nordin här har problem med storheterna. Spillvärmen har en viss påverkan på temperaturen lokalt, men i ett globalt perspektiv och med våra oceaners 1,3 miljarder kubikkilometer vatten, saknar detta helt signifikans.
Låt mig visa detta med ett räkneexempel: Summan av all kärnkraft globalt, cirka 400 reaktorer, producerar - grovt räknat – spillvärme som uppgår till 0,6 terawatt, TW. Sätter man detta i relation med den värmeenergi som solen ständigt värmer haven med blir argumentationen tämligen barock. Solen värmer jorden med cirka 173 000 TW, men ungefär 30 procent av energin reflekteras direkt ut i universum via framför allt moln.
Återstoden – cirka 120 000 TW – absorberas dock av klimatsystemet, varav haven är en lejonpart. Spillvärmen från kärnkraften ökar således värmetillförseln till klimatsystemet med runt 0,0005 procent. Knappast något att orda om. Det är ungefär som att en smällkall vinterdag försöka värma upp 3 000 villor med ett enda värmeljus.