I sin PT-krönika den 26 juni noterar Torsten Nilsson att Obama nu har gått med på att förhandla med talibanerna. Hösten 2001 bombade amerikanarna bort dem från Kabul, men med det var det inte slut med dem.
Kriget fortsatte alltså och har nu pågått i snart tolv år men för varje år som gått har motståndet gradvis bara blivit starkare och starkare och nu ger alltså Obama upp. Han accepterar att talibanerna på ett eller annat sätt på nytt etablerar sig i Kabul.
Men hur har någon kunnat tro att amerikanerna skulle kunna vinna detta krig. När Folkpartiets försvarspolitiska talesman Allan Widman var i Piteå häromåret och propagerade för det, frågade jag honom hur han kunde vara så segerviss. Bara ett par decennier tidigare hade ju ryssarna åkt på en jättesmäll där.
Ja, men vi är ju demokrater, sa Allan Widman då. Men vad har det med saken att göra? Om detta haft någon relevans, då borde ju ryssarna ha förlorat sina koloniala erövringar en bra bit innan engelsmännen och fransmännen gjorde det. Men i verkligheten var det ju tvärtom. Och dessutom förlorade ju engelsmännen två krig mot Afghanistan redan på 1800-talet.
Och det första av dessa är kanske det mest förödmjukande nederlag som engelsmännen har varit med om någonsin. Man gick in med 60.000 man men bara en kom tillbaka, som det brukar heta. Och det var en fältläkare.
Det var visserligen inte dr Watson, den fältläkare som är berättaren i Conan Doyles detektivromaner om Sherlock Holmes. Det var från det andra Afghankriget, som denne just återvänt när han och Sherlock Holmes träffades första gången. Men utan det för engelsmännen så traumatiska första Afghankriget, så hade nog Conan Doyles doktor Watson inte haft den bakgrund som han nu har.
Många har det senaste decenniet sett parallellerna mellan detta krig och det nu pågående amerikanska och den skotske historikern William Dalrymple har just kommit med en ”tegelsten” om det. ”Return of a King” heter den.
Kanske något för Carl Bildt att läsa? Allan Widman har ju sällat sig till oss misstrogna men är inte Carl Bildt fortfarande lika klämkäck som han varit hela tiden?
Borde vi inte någon gång av historien kunna lära oss att det är dömt att misslyckas att försöka exportera det vi själva tycker är så bra. Det må sedan vara demokrati eller mänskliga rättigheter eller kvinnofrigörelse eller vad som helst. Eller är det som någon sagt, att det enda vi lär oss av historien, det är att vi inte lär oss något av den?