Apropå bland annat senaste bråket kring Miljöpartiet och deras eventuella medverkan i pensionsgruppen. Jag kan inte låta bli att tycka att det i grunden är något besynnerligt med den här "kedjefångeupplägget" kring "pensionsuppgörelsen". En uppgörelse i en viktig politisk fråga mellan fem partier där ingenting får ändras utan att alla alltid är överens. Det betyder alltså att varje parti i pensionsgruppen i princip har vetorätt. Något som i sin tur innebär att det är svårt att utan mer ingående debatt till exempel släppa in utomstående parter som inte finns med i den ursprungliga uppgörelsen.
Det innebär i ett sådant fall som detta att det inte går att för en regering – trots att regeringsformen säger att en regering ska styra landet – så kan den och i pensionsgruppen ingående Socialdemokraterna inte utan förankring i förväg med de borgerliga släppa in regeringspartiet Miljöpartiet i pensionsgruppen. Med dessa realiteter för handen kan man nog i detta fall konstatera att “handlaget” hos Socialdemokraterna kring denna förankring hos de övriga i pensionsgruppen inte skötts bra och klarats av innan som man borde ha gjort. I den beredningen ingår också att innan denna förankring är avslutad skulle/borde Socialdemokraterna i regeringen – via gruppledaren i riksdagen - ha förankrat sina positioner med Miljöpartiet innan man går till ett ställningstagande och tar beslut i pensionsgruppen.
En mera principiell diskussion är sedan om detta "kedjefånge- och vetorättsupplägg" också skulle gälla i andra viktiga frågor, såsom skatter, välfärd, skola, obligatoriska vårdval, EU med mera. Om så vore, vad skulle då svenska folket rösta på och vad har vi då riksdagen till? Är det alltid så självklart bra att alla stora partier är överens – och med vetorätt för var och en mot förändringar - i viktiga politiska frågor!?
Sedan kan man ju fundera kring den ännu mera turbulenta frågan kring det politiskt kaos som råder i Sveriges riksdag just nu råder kring regerings budget och kommande omröstning i riksdagen den 3 december. Här har ju centerledaren Annie Lööf i radioekot gjort uttalanden som tyder på just inget eget ansvarstagande: ”Om vi vinner är det Stefan Löfvens ansvar att lösa situationen”. Att högerpopulistiska Sverigedemokraterna vill skapa kaos och knäppa regeringen på näsan förvånar mindre. Men hur tänker Centerpartiet och övriga borgerliga allianspartier!?
Riksdagsvalets oklara utfall för dryga två månader sedan lämnade två möjliga lösningar på regeringsfrågan. Den ena är den Löfven-ledda regering vi har i dag. En regering som leds av riksdagens största parti Socialdemokraterna och som söker samarbete över blockgränsen. Det kan gå - men bara med en opposition (utom Sverigedemokraterna) som vill ta något sorts samarbetsinriktat ansvar för Sverige. Men inget tyder på det just nu.
Den andra möjligheten är en regering byggd på de borgerliga allianspartierna och Sverigedemokraterna tillsammans. Bara ihop så får de majoritet. Men en högst obehaglig sådan och ett svek mot miljontals väljare, men rent parlamentariskt skulle det funka. Men vill Annie Lööf med flera det? Om Sverigedemokraterna, SD, röstar för Alliansens budget den 3 december prövas i praktiken allt detta. Och då duger det inte med att som Annie Lööf säga att det enbart är “Löfvens ansvar att lösa situationen”.
I sin yttersta konsekvens kan det visa sig att det här kaosartade spelet i riksdagen bara har en lösning kvar och det att fråga väljarna igen och utlysa ett extraval ("nyval") under 2015. Och då är alla medansvariga till att så blir resultatet. Kanske Stefan Löfven och Socialdemokraterna också borde tydliggöra just detta: antingen överlever regeringens budget eller så frågar vi väljarna i ett nytt val under 2015. Det vore att tydliggöra också den ansvarstagande delen av oppositionens roll i det som nu pågår i Sveriges riksdag.