Politisk oredai Piteå kommun
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till att börja med vill jag tacka nämnder och förvaltningar för ett utomordentligt bra underlag till budgetberedningen. Förslagen har varit välgrundade och har byggt på en utvecklad helhetssyn av kommunen. Det har gjort att det blivit färre äskanden och mycket svårare för budgetberedningen att kunna göra strykningar och prioriteringar.
Sämst behandling har kommunstyrelsens egna förvaltningar fått, för här har politikerna inte haft tid att diskutera de egna prioriteringarna grundligt och i vissa frågor, inte alls. Låt mig ge ett par exempel: I direktiven till budgeten (som togs i maj) så gavs en rad utredningsuppdrag. Dessa har inte ks haft tid att ta ställning till för tiden har bara räckt till att gå igenom siffermaterial. Konsekvenserna av att inte politikerna tar ställning blir att tjänstemännen på de berörda förvaltningarna får klä skott för kritik från både allmänheten och oppositionen som de inte ska behöva ta.
Gatuchefen och hans trafikingenjör får till exempel ta skiten för bristen på beslut om Sundsgatans utformning och färdigställande. Ekonomichefen får schavottera för sin utredning om alternativa driftsformer när han i själva verket bara har utfört det uppdrag han har fått av ks och kf. Sådant är oacceptabelt.
Oklarheter och nya frågetecken har dykt upp i budgetunderlaget ända in i det sista. Vänster-partiet, som har haft ambitionen att utföra ett seriöst budgetarbete, har jagat kompletterande uppgifter ända fram på förmiddagen inför måndagens fullmäktigesammanträde.
Det stora antalet ändrings- och kompletteringsförslag som socialdemokraternas andra-kommunalråd lade fram inför sittande församling är det bästa beviset för att arbetet inte skötts på ett bra sätt. Självklart skulle flertalet av Maj-Britt Lindströms förslag ha hunnits med och funnits med i underlaget. ( Noterbart är också att något av hennes förslag redan hade förts fram av undertecknad i ks arbetsutskott men då snästs av som onödigt och orealistiskt. Nåja, sånt får man tåla för det hör till politikens villkor.)
När man sen reflekterar över kf-sammanträdet så blir det tydligt att socialdemokraterna har en ledarkris. Det framgår med tydlighet att allt ansvar, i princip, vilar på Peter Roslund. I hans frånvaro blir det tydligt att Maj-Britt Lindströms roll är väldigt oklar hos socialdemokraterna eftersom det är Lena Vikberg som försvarar partiets argument.
Nu fick Maj-Britt skickligt stöd av fullmäktiges ordförande och sossarnas budget kunde räddas hem genom en konventionell propositionsordning där inga hänsyn togs till förslag från oppositionen som var varianter på s-förslag i samma fråga. Inget formellt fel förstås men en god demonstration på hur man tar död på lusten till politiskt engagemang.
I en sån här politisk kultur så har man några alternativa förhållningssätt: 1. Antingen lägger man av, för det är ändå ingen ide att försöka få igenom något. 2. Gå med i det socialdemokratiska partiet. 3. Borra ner huvudet och jobba vidare. 4. Föra orealistisk och populistisk politik.
För mig är det otänkbart att välja någon annan väg än att borra ner huvudet och streta vidare ty för mig handlar det om heder. Däremot så smärtar det mig att se att det är så många som ger upp och vad som är ännu värre är att graden av populism ökar. Ingen tjänar på detta och minst av allt demokratin. Nu är det väl ändå hög tid att vänsterpartiet ska få svar på, och gehör för, vår motion om att tillsätta en tvärpolitisk grupp som har till uppgift att utveckla den lokala demokratin - innan vi har tagit död på den.