Med stigande förtvivlan bevittnar vi den humanitära katastrofen i Syrien. Den bekräftar en gammal iakttagelse. Inbördeskrig är värre än diktatur. Med detta försvarar jag inte världens diktaturer. Jag pekar på revolutionernas och diktaturernas begränsningar. De kan ge en tillfällig lättnad, om situationen är svår, ungefär som en värktablett. Men revolutioner och diktaturer kan inte ta emot återkopplingar från folket genom fria och anonyma val till definierade mandatperioder.
Utveckling till demokrati är en process, specifik för varje tid och land. Om någon utger sig för att förespråka en reformistisk och demokratisk socialism i Sverige - så är det bra. Men om vederbörande samtidigt förespråkar blodiga revolutioner i andra länder - är det ett varningstecken. Det mänskliga lidandet i dagens Mellanöstern stämmer till eftertanke (jämför Franz Cohn: Sverige och sionismen - utrikespolitiska bedömningar ifrågasatta, 2012). Kan Sverige bidra till att tygla nationalistiska, etniska och religiösa spänningar hemma och borta? Internationellt fredsarbete kräver en grundläggande förståelse för alla parter, deras förutsättningar, mål och kommunikation (Raphael Israeli: The Oslo idea - the euphoria of failure. Transaction Publishers, London 2012).
För närvarande är den judiska staten Israel den enda i regionen, där etniska och religiösa minoriteter åtnjuter demokrati och mänskliga rättigheter och ostört kan praktisera sin tro. Just nu har denna stat också en jämförelsevis god ekonomi. Den skulle kunna bli ett utvecklingscentrum för regionen.
För mig som gammal socialdemokrat är det ett tidens tecken att Israel under de senaste 60 åren vänt sig från demokratisk socialism till demokratisk marknadsekonomi. Det understryker nödvändigheten för alla demokratiska partier att lyssna in och förstå sina väljare. Som jag ser det måste framtidens socialism kapa kopplingarna till revolution och diktatur. Det är samverkan mellan olika grupper som skapar det goda samhället och minimerar de obalanser som utvecklats under senare år.