Den samordnade svenska massmedieapparaten har under senare tid matat allmänheten med historier i syfte att framställa Ryssland – ofta förenklat till ”Putin” – som illasinnat, oberäkneligt, aggressivt och hotfullt mot Sverige. Det har varit rapporter om en 30 sekunder lång ”luftrumskränkning” söder om Öland, om svenska och finska meteorologer på ett forskningsfartyg i Östersjön som påstås ha känt sig hotade av ett närgånget ryskt marinfartyg. Och om ett ryskt stridsflygplan som vänt upp sin buk och hotfullt visat sina torpeder nära inpå svenska flygkollegor.
Att forskningsfartyget med meteorologerna uppehöll sig mycket nära en pågående rysk marinövning och att de svenska stridspiloterna fick se det ryska planets buk inte långt ifrån ryska Kaliningrad var informationer som ansågs oväsentliga för de svenska mediekonsumenterna. Men man kan alltså fråga sig vem som var närgången mot vem.
Denna kampanjjournalistik trappades upp till stormstyrka för en dryg vecka sedan då den svenska krigsmakten drog igång en massiv ”underrättelseoperation” i syfte att fastställa om det pågick främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Detta föranlett av uppgifter från en privatperson som militären bedömde som trovärdig. Dylika rapporter droppar in då och då till försvaret. Det är inte konstigt om privatpersoner ibland får se skymten av någon ubåt, eftersom vattnen utanför Stockholm trafikeras av både svenska och utländska militära ubåtar, liksom av civila turist-ubåtar. Att en holländsk ubåt uppehöll sig i området då ”ubåtsjakten” sattes igång framkom exempelvis efter några dagar, tack vare uppgifter i ryska media.
Det har aldrig funnits, och under militärens undersökningar inte hittats, något belägg för främmande okänd undervattensverksamhet. Detta har dock inte hindrat svenska massmedia från att basunera ut uppfattningen såväl att det förekommer okänd utländsk undervattensverksamhet och att denna utgör led i krigsförberedelser mot Sverige som att den kränkande och hotfulla nationen är Ryssland. Man har till och med ogenerat fabulerat om att ryska ”Spetsnaz-soldater” i svarta grodmansdräkter ska ha smugit sig upp på land, på öar i Stockholms skärgård.
Tyvärr har Piteå-Tidningen ansett sig behöva medverka i denna destruktiva och miserabla journalistik. Den 21 oktober, hade PT en på första sidan uppslagen artikel om en Rosviksbo som tituleras militärhistoriker och författare. Denne ”tvivlar inte på att svenskt vatten är kränkt av Ryssland” och att det ”är en del i något betydligt större”. Som belägg för sin övertygelse räknar Rosviksbon upp alla de händelser från massmedia som jag kort refererade ovan. Men han lade även till den omständigheten att, ”försvarsmakten har engagerat massor med folk” i sökinsatsen, ”det gör man inte för skojs skull”. Att Svenska Dagbladet rapporterat om en rysk oljetanker mitt ute i Östersjön, som tidningen ansåg betedde sig misstänkt (dock helt obefogat enligt sjöfartskunniga!), ansåg den intervjuade Rosviksbon också vara graverande för Ryssland.
Om man sitter 100 mil från den skärgård där svenska militärmakten sökt men inte funnit belägg för någon okänd undervattensverksamhet, och uttalar sig så som intervjupersonen i PT gör, är man – oaktat titlar – inte seriös utan en charlatan. Det borde även PT kunnat inse.
Den 22 oktober hade så Bengt-Urban Fransson en ledarartikel om ”ubåtsjakten” med rubriken; ”Reagera med vett och sans”. Rubriken är lovande och en allmän inledning av artikeln avslutar Fransson med den vällovliga uppmaningen att ”inte slå alltför hårt på den stora trumman” innan ”vi vet säkert”. Därefter övergår Fransson raskt till att torgföra en teori om ”sjätte generationens krigsföring”, hopkommen av en Peter Mattson på Försvarshögskolan och lanserad i Svenska Dagbladet.
Krigsföringen enligt denna teori innebär att Ryssland riktar angrepp ”mot det svenska civilsamhället för att komma på hur det reagerar på de ryska retningarna” (!). Fransson förklarar ubåtsjakten i ljuset av denna teori: ”Den svenska ubåtsjakten skulle i så fall ha triggats igång av ryssarna själva för att kunna undersöka vilka mekanismer som går igång i det svenska samhället och för att plantera bilden av ett ryskt hot i svenskarnas sinnen”. Fransson tycker att denna ”teori” verkar ”på inget sätt osannolik”. Teorin bör, enligt Fransson, leda oss i Sverige till att ”sitta relativt stilla i båten utan att hetsa upp (oss) i särskilt hög grad”.
Tvärsäkert – fast utan grund – fastslår Fransson i artikeln att flera kränkningar av det svenska territoriet har inträffat den senaste tiden och att dessa ”verkar bilda ett mönster”. ”Detta skulle kunna förklaras med den sjätte generationens krigsföring, som Mattson talade om i Svenska Dagbladet”, tycker Fransson. Det är svårt att hävda att Bengt-Urban Franssons osakliga artikel ger uttryck för vett och sans. Tvärtom, tycker jag! Den får en att tänka på folksagan om luffaren som kokade soppa på en spik. Fast här saknas till och med spiken.
PT faller in i det beklagliga, men vanliga, mönstret där allmänheten ses som en dum fårskock som ska drivas i en viss riktning med journalistiken, i stället för att med journalistiken informera läsarna om betydelsefulla och intressanta, verkliga, händelser och skeenden.