"Kors i taket", tänkte jag när jag kom fram till debattsidan här i Piteå-Tidningen den 26 januari och såg rubriken "Lyssna på Cameron". De kommentarer till den brittiske premiärministerns EU-utspel jag tidigare hade läst, hade alla kunnat ha rubriken "Lyssna inte på Cameron". Nu skall man inte romantisera vare sig Storbritannien eller David Cameron. Hur kan man till exempel säga att det var Churchill som vann kriget mot Hitler. Inte ens tillsammans med amerikanarna gjorde britterna det. Man behöver bara jämföra hur många tyska divisioner som britterna och amerikanarna slog ut eller satte ur spel med hur många ryssarna slog ut eller satte ur spel, för att förstå den saken.
Jag tror inte heller att David Cameron, när han nu lovar en folkomröstning om Storbritannien skall var kvar i EU eller inte, är så mycket "ädlare" än de svenska politiker var som "lät" oss folkomrösta om kärnkraften. Eller EU. Eller EMU. I samtliga fall har det handlat om att det är viktigare att behålla maktinnehav och undvika partisplittring. Än det är att respektera det parlamentariska systemet. Och vad det blir för politik. Folkomröstningar är ju varken mer eller mindre än ren och skär politisk roulett.
Själv gick jag så långt att jag inför den senaste folkomröstningen, den om EMU alltså, här i PT skrev att jag inte tänkte delta i den. Och det just på grund av respekt för det parlamentariska systemet. Ja, med omtanke om det.
Men visst hade jag redan då börjat tvivla. Varför skulle jag respektera parlamentarismen, när de partier som skall bära upp den inte gör det.
Men det som definitivt fick mig att förlora tron på detta system, det som så att säga fick bägaren att rinna över, det blev inte ytterligare en folkomröstning utan tvärtom ett uteblivet vanligt val just till parlamentet, riksdagen.
Vi har i två hundra år haft en fredsinriktad försvars- och utrikespolitik. Men nu har vi inte det längre. Nu har vi tvärtom en krigsaktivistisk försvars- och utrikespolitik. Och det utan att svenska folket fått säga ja eller nej till denna dramatiska omläggning. Inget parti har gått till val på den. Och inget mot den heller. Högt över svenska folkets huvuden har den genomförts.
Parlamentarismen som den i dag praktiseras hos oss är alltså ett avslutat kapitel för mig.
Jag tänker inte försvara den längre. Och det enda politiska arbete jag nu kan rekommendera är det utomparlamentariska.