Trots det alltmer utbredda våldet i Mellanösterns olika konflikter håller det palestinska motståndet envist fast vid icke-våld som vapen mot en brutal ockupation. Det är ingen lätt uppgift. Icke-våld mot en militärmakt innebär att du utsätter dig för risken att skadas eller till och med dödas av gummikulor, skarp ammunition, tårgas och slag och sparkar när välbeväpnade soldater i stora skyddsmunderingar angriper dig som protesterar mot ännu en hussprängning, fördrivning, murbygge eller annan ödeläggelse av människors liv.
Detta är vad som drabbar palestinierna hela tiden, vecka efter vecka, år efter år, utan nämnvärd uppmärksamhet från omvärlden. Däremot blir det stor uppståndelse när några enskilda individer tar saken i egna händer och handgripligt angriper de israeliska ockupanterna med knivar eller annat. ”Det finns ingen ursäkt för våldet” sade nyligen USA:s utrikesminister John Kerry, och syftade förstås inte på de israeliska soldaterna utan på palestinierna – trots att många gånger fler obeväpnade än knivbeväpnade palestinier dödas av israelerna.
Under den första Intifadan utvecklade palestinierna en taktik av civil olydnad. Man vägrade samarbeta med den israeliska militären, brände sina ID-kort, vägrade betala skatt och genomförde masstrejker. Aktionerna möttes av den israeliska armén med oftast icke-dödligt våld. I dag är situationen annorlunda. Israels armé skjuter nu för att döda. Utrymmet för icke-våldsaktioner krymper förfärande snabbt.
Trots detta finns de som fortfarande tror på icke-våldet. ”Gå inte ut för att dö, Palestina behöver dig levande” manar journalisten Mohammad Daraghmeh, och varnar aktivister för att ta några risker som kan trigga igång soldaterna. Och Mubarak Awad, en av arkitekterna bakom den första Intifadan och som själv både fängslats och torterats av israelerna, menar att icke-våldskampen nu måste bli än mer beslutsam. ”Det obeväpnade kriget” måste föras på alla plan: vägran att bära israeliska ID-kort, trotsande av utegångsförbud, blockering av vägar, trädplantering på bosättarmark, sit-ins och ”inbjudan” till massarresteringar för att knäcka det israeliska fängelsesystemet. Detta kan, menar Awad, tvinga israelerna att ”välja vilken sorts människor de är”. Fast riskerna är förstås stora.
Vad ockupationsmakten kanske mer än annat fruktar är politisk och ekonomisk isolering. Här kan västvärlden göra en stor insats, om man vill. Den palestinska BDS-kampanjen vill med bojkotter, avinvesteringar och sanktioner tvinga den israeliska regimen att ge upp ockupationen. En del framgångar har uppnåtts. Bland annat har ett stort företag tvingats ge upp sitt samarbete med ockupationen. Och stora banker har avslutat sina affärer med israeliska Hapoalim. EU kräver nu märkning av bosättarprodukter. Och många stora affärskedjor har slutat saluföra ockupationsprodukter.
Kampanjen måste utvecklas ytterligare. Med kulturell, idrottslig och vetenskaplig bojkott, upphörande av handelsavtal och militärt samarbete - en isolering av den typ som ledde till att apartheidsystemet i Sydafrika bröt samman. Palestinas obeväpnade krig behöver allt vårt stöd. Alternativet förskräcker nämligen – en eskalerande kniv-Intifada som i slutändan hotar att brutalisera ockupationen ytterligare. Den som nu inte ger sitt stöd till palestiniernas icke-våldskamp tar på sig ett mycket stort ansvar för en tragedi som i slutändan hotar att ödelägga såväl palestiniers som israelers framtid.