I Piteå-Tidningen den 3 november går Tony Johansson, uppenbarligen s, till våldsamt angrepp på de svenska liberalerna och svensk liberalism. Detta gör han genom en osnygg debatteknik, glidning av begrepp och genom att använda Sverigedemokraterna, SD, som förevändning. Debattartikeln börjar med en i och för sig riktig beskrivning av SD, Jimmie Åkesson, närliggande historia och bakgrund. Frånsett ingressen har jag inga invändningar emot den första halvan, där han visar hur det gått till i interna SD-sammanhang och den fascistiska idétradition som SD bygger på. Men sedan gör skribenten allt för att svartmåla den svenska liberalismen.
Svensk liberalism är inte synonymt med en ledarskribent i Dagens Industri, och dennes eventuella olyckliga formulering. Jag har dessutom läst artiklar av denne, som tar kraftigt avstånd från SD. Inte heller att nämna en moderat (!) Skånepolitiker är en ursäkt för att angripa svensk liberalismen. Det värsta, och mest propagandistiska, är när han drar fram det folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandberg, en man som onekligen samarbetar med SD lokalt, som symbolen för svenska liberaler.
För det första. En folkpartistisk lokalpolitiker, låt vara kommunalråd, är inte den som definierar vad svensk liberalism står för. Inte ens om han kopplas ihop med en moderat och en ledarskribent. Folkpartiet är i dag inte detsamma som svensk liberalism (och än mindre socialliberalism). Den tiden är förbi.
För det andra. Över huvud taget är de svenska partierna inte längre självklart representativa för den ideologi den tidigare stått för, och i vissa fall ännu klistrar på sig i högtidliga sammanhang eller valtider. Är i dag Vänsterpartiet detsamma som kommunism? Är i dag Moderaterna entydigt konservativa? Och är Socialdemokraterna i dag ett socialistiskt parti i egentlig mening? Svårtydbara mixar är nog en riktigare benämning på partierna.
För det tredje. Är det inte så att de flesta, alla, partier med lätthet springer ifrån sina rötter om de tror sig hitta ståndpunkter som gör att de kan ta eller behålla makten? De senaste regeringsförhandlingarna, liksom diskussionen som föregick dem, är inte de väldigt tydliga exempel på att till exempel Socialdemokraternas mål var makten, inte att genomföra socialistisk politik. I vart fall inte i socialdemokratisk variant, möjligen i vänsterpartistisk.
Jag menar att politisk debatt skulle vinna på om man gjorde klart vad man diskuterar. Är det partipolitik, så resonera om det och sätt inte felaktiga etiketter på varandra. Diskuterar man ideologi, så gör det. Och låt partitaktik vara. Tillvita inte vare sig personer eller partier åsikter som inte är deras. Och smutskasta inte ideologier genom att dra fram icke-representativa företrädare.
Hur skulle socialdemokratin uppskatta om politiska motståndare drog fram någon enskild företrädare, som trampat fel, som den typiske representanten för svensk socialdemokrati? Och om nu regeringen skulle råka genomleva hela mandatperioden i nuvarande skick, då är ju sannolikheten stor att det sker på grund av stöd från SD. Betyder det att socialdemokratin därmed hemfallit åt sverigedemokratisk fascistisk politik? Nej, lite snyggare politisk debatt vore önskvärd.