Anders Forsberg anklagar Helena Jonsson och LRF för att utestänga Sverigedemokraterna och räknar sedan upp ett antal väl valda och vinklade argument för att bevisa att så är fallet. Att välja fakta efter behag är inte trovärdigt och skapar inte förtroende. Det gör inte heller den offerroll som Sverigedemokraterna gärna vill ta på sig, men som passar så dåligt i det här fallet - också.
Vi vill börja med att ta avstånd ifrån påståendet att LRF, enligt Forsberg, skulle bojkotta partiet. Därför att det helt enkelt inte är sant. LRF respekterar valresultatet och de konsekvenser det innebär. Vi för så klart samtal och har informationsutbyten för att påverka politiken så att den gynnar LRF:s medlemmar. Det gäller alla partier, vi stänger alltså inte ute någon.
Men när det gäller partier som inte delar grundläggande värderingar om alla människors lika värde erbjuder vi dem inte någon av våra arenor för att föra ut sitt budskap. Vi anser att det står oss fritt att bestämma över våra egna mötesplatser. Under hösten har vi åter haft frågan uppe för diskussion, men inte sett någon anledning att göra en annan bedömning nu än tidigare. Uppslutningen bakom vårt ställningstagande är stort, såväl centralt som i LRF:s sjutton regioner.
Forsberg skriver att han företräder det parti som bäst tillvaratar böndernas intressen. Visst finns det flera enskilda frågor som har stort signalvärde som LRF driver och som SD tycker likadant. Men skrapar man lite på ytan hittar man ett EU-kritiskt parti som verkar tro att man kan förhandla om Sveriges villkor till enbart fördelar. Vilket ärligt talat helt saknar trovärdighet.
Vidare framstår företrädarna för partiet som klimatskeptiker som inte anser att bioenergi är något att satsa på och i stället tror att kärnkraften är lösningen på energiomställningen. LRF:s medlemmar ser i stället övergången till en mer biobaserad samhällsekonomi som en affärsmöjlighet, ett sätt att möta klimatförändringarna och gå mot långsiktig hållbarhet.
Andra radikala förslag från SD handlar om en djurrättsbalk, liknande miljöbalken och en sorts djurskyddspolis. Med tanke på den godtycklighet och bristande rättssäkerhet som redan råder på djurskyddsområdet skulle sådana förslag göra allt annat än att underlätta för duktiga, ansvarstagande företagare med djur. Detta är bara några exempel som visar att det är högst tveksamt att landets landsbygdsföretagare skulle gynnas om Sverigedemokraterna fick ökat inflytande.
Forsberg avslutar med att fråga vem LRF tjänar. Svaret är enkelt. För att klara framtidens utmaningar behövs en stark bondeorganisation som med kraft kan företräda de 172 000 medlemmar som bor och verkar på landsbygden och alla de företag och organisationer som finns inom det gröna näringslivet.