När regeringen strax före jul i en proposition föreslog att de svenska soldaterna i Afghanistan skulle tas hem, var det ingen i det politiska och mediala etablissemang, som i tio år backat upp denna svenska krigsinsats, som protesterade mot detta. Inte ens det svenska ISAF-deltagandets kanske mest engagerade propagandist, krigsreportern Johanne Hildebrandt - läs till exempel hennes bok "Krigare. Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan" - hade så mycket att säga. Alla förstår ju att nu när amerikanarna - läs: "Obama" - har börjat packa ihop så måste också vi göra det.
Men när förlorade då Obama tron på att han skulle kunna vinna detta krig i Afghanistan? Trodde han på det ens när han tillträdde som president för tre år sedan. Nej, det gjorde han nog inte. Det menar åtminstone Michael Hasting på den amerikanska tidningen "Rolling Stone" i sin alldeles nyutkomna bok "The operators. The wild and terrifying inside story of America´s war in Afghanistan".
När jag läser Hastings berättelse kan jag inte låta bli att tänka på den Michail Gorbatjov, som när han kom till makten i Sovjet 1985 var helt mot det krig som Sovjet då sedan mer än fem år tillbaka utkämpade i Afghanistan. Men att det sedan och trots detta ändå gick nästan fem år till innan det kriget var avslutat.
Räknat på samma sätt på dagens amerikanska Afghanistankrig skulle alltså Obama behöva i stort sett båda "sina" presidentperioder för att ta sig ur detta. När Obama tillträdde som president 2009 hade ju detta krig redan pågått i över sju år. Och den första dusten han i detta långa "efterkrig" tog, blev den med sina egna generaler. Eller om man så vill: om nu Obama inte trodde att detta krig kunde vinnas, hur skulle han då agera för att hans generaler, som trodde det, inte skulle revoltera.
Ja, lösningen blev att han under sitt första presidentår gav sina generaler i stort sett vad de ville ha. Men bara kortfristigt. Om de inte lyckades bättre med kriget än de hade gjort fram till 2009, då skulle tillbakadragandet inledas sommaren 2011. Och så blev det också. Sommaren 2011 var situationen ur amerikansk synpunkt inte mindre prekär än den varit i slutet av 2009.
De två i särklass mest mediala av de generaler som Obama hade att tampas med och vid den aktuella tiden också de i landet mest berömda och hyllade - Stanley McChrystal och David Petraeus - har en särskild plats i Hastings berättelse. Och den förre får vi faktiskt följa hela vägen från hans uppgång. Till hans fall. Och en kortare version av denna berättelses första del - den fram till fallet - publicerades i "Rolling Stone" redan sommaren 2010.
Stanley McChrystal var vid den tidpunkten USA:s högste befälhavare i Afghanistan. Obama hade själv placerat honom där drygt ett år tidigare i enlighet med militärledningens och Pentagons önskemål. Men i "Rolling Stone"-berättelsen uttalade sig Stanley McChrystal och hans närmaste medarbetare - "Team America" kallade de sig själva - så nedsättande och föraktfullt om landets civila ledning att Obama kunde avskeda honom rakt av utan att det väckte några protester.
För David Petraeus gick det inte mycket bättre. Först gav Obama honom det hopplösa jobb som han sparkat McChrystal från. Och när han inte stod ut med det längre - och det dröjde inte ens ett år - fick han som reträttplats jobbet som CIA-chef. Därmed var också den andre av Obamas båda "rockstjärne"-generaler ute ur leken och bara några månader senare - den 24 juni 2011 - meddelade Obama att han beslutat inleda hemtagandet av de amerikanska soldaterna från Afghanistan. Och i år fortsätter detta hemtagande. Det kungjorde Obama nyss. 10 000 blev det 2011. Och i år skall det bli 20 000.