Dagens politiker har till i dag visat på en oförmåga att lösa regionfrågan. Trots många år av vetskap om behovet av regionbildningar och den breda och långa parlamentariska utredningen där ansvarskommitténs riktlinjer och kriterier ska vägleda politiker i deras process att fatta beslut om regionbildningar har frågan inte funnit en hållbar lösning.
När regeringen förespråkat en underifrån framväxande process av regionbildningar har politikerna gett sken av svårigheter med att enas. Att regionfrågan inte funnit en lösning får även regeringen ta ansvar för. Regeringen har inte varit särskilt drivande och tydlig för att underlätta för politikerna. Därför har en splittrad bild framkommit i debatten, där fundamentala motståndare till en regionalisering och försvarare av den nuvarande ordningen i det längsta argumenterar mot regionbildningar.
Andra motståndare till storregioner, vill se en så liten förändring att den i praktiken inte kommer att kunna ge den effekt regionreformen förtjänar i perspektivet att ge Sverige möjlighet till ett demokratiskt ökat självstyre med ökat politiskt ansvarstagande som sträcker sig utöver vad den nuvarande regionala nivån i dag möjliggör.
Av det skälet ger nu regeringen och den av regeringen utsedda utredaren politikerna chansen att under 2011 enas om en hållbar regionstruktur. Om inte politikerna lyckas enas eller tar ställning för regionbildningar som inte är hållbara, det vill säga inte klarar i en framtid att hantera ett politiskt ansvar som möjliggör en hög grad av självstyre blir konsekvensen att staten går före med bildandet av storlän som sedan blir modellen för regionbildningarna.
Staten kommer inte att behöva forma länen (storlänen) med en grundsyn att hävda de nuvarande länen. Staten kan släppa revirtänkandet kring de nuvarande länen, vilket dagens politiker har svårt att göra. Politikernas revirtänkande måste ge vika om man menar allvar med en regionreform där adekvata regionbildningar ger Sverige en ny dimension i sin utveckling för landsdelsbaserat politiskt ansvar.
Därför är det positivt om Sveriges kommuner och landsting, SKL, hjälper och stödjer politiker i det viktiga skede som nu råder när politiker ska fatta beslut i regionbildningsfrågan. SKL har den helhetsbild vilken är viktig i sammanhanget men som politiker lokalt saknar och inte beaktar när de ska ta ställning till deras egen regiontillhörighet. Därför har en grupp utredare, Roland Andersson (S), Jerker Swanstein (M) och Kent Johansson (C) på uppdrag av SKL:s arbetsutskott undersökt regionfrågan. Utredarna föreslår en regionstruktur med regionbildningar för hela Sverige med i princip fyra storregioner och en storstadsregion av Stockholm.
Nya storregioner av:
att Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland bildar en Norrlandsregion.
att Dalarna, Gävleborg, Uppsala, Södermanland (Sörmland), Örebro och Västmanland bildar en Svealandsregion.
att Östergötland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg och Blekinge bildar en Sydöstlig region.
att Västra Götaland och Värmland bildar en Västsvensk region.
De redan bildade regionerna Skåne, Halland och Gotland kommer sannolikt i en eller annan form att i framtid integreras med sin omgivning i en storregion. De statliga storlänen om inte annat kommer att visa vägen. Regeringsföreträdarna, minister och utredare har klargjort att där storregioner är förankrade kommer även motsvarande storlän bildas. Däremot kommer inte exempelvis lilla Halland att bli ett eget län utan kommer istället att ingå i ett framtida storlän.