Norrbotten är inte sämst
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Larmet i Stockholm handlar om att handläggningen av aborter inom kvinnosjukvården tar så lång tid att gränsen passeras, då medicinsk abort kan utföras (till och med 8:e graviditetsveckan). I stället måste kirurgisk abort tillgripas. Den bristande kapaciteten inom kvinnosjukvården i Stockholm beror på att den politiska ledningen felbedömt resursbehovet.
BP hävdar att Norrbotten tillhör de landsting som ligger sämst till. I Norrbotten skulle sena aborter vara nästan dubbelt så vanliga som i Uppsala. Därefter hävdar BP att orsaken till detta inte är att kvinnorna kommer sent till sjukvården utan att orsaken är lång väntetid på kvinnokliniken och att kvinnosjukvården inte har fått de resurser som behövs för att klara uppdraget.
Jag känner inte igen BP:s beskrivning av situationen i Norrbotten, där jag arbetar sedan 30 år inom kvinnosjukvården. Låt oss syna den abortstatistik, som lätt går att läsa på Socialstyrelsens hemsida på Internet (www.sos.se). Nedanstående siffror visar procentuell fördelning av verkställda aborter efter graviditetens längd och hemortslän år 2005.
Fram till och med vecka 7: Uppsala 46,8 procent, Norrbotten 60,4 procent, riket 52,4 procent. Vecka 8-11: Uppsala 47,9 procent, Norrbotten 31,3 procent, riket 40,7 procent. Vecka 12-17: Uppsala 4,5 procent, Norrbotten 6,8 procent, riket 5,7 procent. Vecka 18: Uppsala 0,4 procent, Norrbotten 1,1 procent, riket 0,8 procent.
Som framgår utförs 60 procent av aborterna i Norrbotten före vecka 8 jämfört med 47 procent för Uppsala och 52 procent för riket.
Det framgår också i statistiken att om man räknar andelen medicinska aborter före vecka 11 är denna siffra för Norrbotten 70,2 procent för Uppsala 57,6 procent och för riket 57,2 procent. Andelen medicinska aborter samvarierar med korta väntetider i aborthandläggningen.
Med stöd av dessa siffror vill jag påstå att väntetiderna för aborthandläggning i Norrbotten är kortare än i Uppsala och riket i övrigt. Långa väntetider är rimligen inte en förklaring till att de sena aborterna efter 18:e veckan i Norrbotten (1,1 procent) förekommer dubbel så ofta som i Uppsala (0,4 procent).
BP bygger sin argumentation på siffror som rör omkring 1procent av abortklientelet, vilket jag finner vara snedvridet i högsta grad.
Att vi fortfarande har kvar sena aborter efter vecka 12 beror enbart på att kvinnorna söker sent och inte på väntetider i kvinnosjukvården. Norrbottens läns landsting har en väl fungerande abortverksamhet. Det är den abortförebyggande verksamheten, som behöver utvecklas och tillföras mer resurser.
BP:s påståenden om orsakerna till sena aborter och aborthandläggningen i Norrbotten är direkt felaktiga och vilseledande. Förhoppningsvis är BP:s övriga sjukvårdspolitiska ledare bättre förankrade i verkligheten.