DEBATT: Nej till orimliga EU-löner!

EU-parlamentarikerna får i dagsläget lön från sina hemländer. Denna ersättning motsvarar vad riksdagsledamöterna får i månadslön i respektive medlemsland. De svenska ledamöterna får därmed 49 000 kronor per månad, medan lettiska ledamöter, för att ta ett exempel, får betydligt mindre och italienska ledamöter avsevärt mer. Utöver lönen från hemlandet får ledamöterna traktamenten från EU-parlamentet för arbetsdagar i Bryssel och Strasbourg och en schablonmässig ersättning som ska täcka kostnader för resor och personal med mera. Ersättningssystemet är komplicerat, förmånligt och utan tvivel i behov av en reform.

EU-parlamentarikernas
reseersättningar är inte relaterade till de faktiska kostnaderna för resorna. Istället betalas alltså ett väl tilltaget schablonbelopp ut varje månad. Några kvitton behöver inte redovisas och åtskilliga ledamöter väljer att stoppa överskotten i egen ficka. Junilistans ledamöter betalar tillbaka sina respektive överskott till Junilistan, som helt saknar andra ekonomiska medel.

Under förra året kom EU-parlamentarikerna och medlemsländernas ministrar i rådet överens om att inrätta en ledamotsstadga. Denna kommer att träda i kraft år 2009 och innebär att ersättningar endast utbetalas för faktiska utlägg i samband med resor. Detta är ett steg i rätt riktning. Samtidigt fastslogs att ledamöterna ska ha en enhetlig lön på 63 000 kronor per månad vid nästa mandatperiod. En svensk ledamot får i dagsläget 49 000 kronor per månad och kan därmed inkassera en löneförhöjning på 14 000 kronor. Junilistans ledamöter anser inte att detta är försvarbart och röstade därför nej till den föreslagna stadgan. Den svenska högern och socialdemokraternas EU-parlamentariker gjorde dock, som så ofta i EU-parlamentet, gemensam sak och såg till att ledamotsstadgan och den nämnda löneförhöjningen gick igenom.

Systemet med reseersättningar skulle naturligtvis kunna förändras, utan att en gemensam ledamotsstadga införs. Denna riskerar att förstärka den gängse bilden av EU-parlamentarikerna som en privilegierad elit, med förmånliga villkor. De nationella ersättningarna till ledamöterna är anpassade efter det faktiska löne- och kostnadsläge som råder i respektive medlemsland. Rent principiellt, med utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen, ska inte EU sätta lönen för de parlamentariker som har valts av medborgarna i vart och ett av EU:s länder.

I och med ledamotsstadgan kommer EU-parlamentarikerna från en del av medlemsländerna att få flera gånger högre ersättning än det egna landets stats- eller regeringschef! Generösa ekonomiska villkor för de folkvalda ledamöterna leder knappast till ökat förtroende för politiker. De förmånliga EU-lönerna kan på sikt utgöra ett demokratiskt problem, eftersom risken är påtaglig att alltfler människor blir uppgivna och väljer att vända politiken ryggen.

Debatt: Nej till orimliga EU-löner!