Den 3 november kritiserade jag Piteå-Tidningen i en debattartikel för att den medverkat i den fula kampanjjournalistik som svensk massmedia bedrivit i höst med utgångspunkt ifrån marinens aktion i Stockholms skärgård, med påstått syfte att undersöka om det förekom främmande undervattensfarkoster i området. Trots att min artikel således vände sig mot den journalistiska avart som vi mediekonsumenter tvingats utstå under hösten, och särskilt mot Piteå-Tidningens insats i sammanhanget, så har Lars Gyllenhaal i Rosvik känt sig manad att gå till motattack under fältropet ”Jag älskar Ryssland”, i ett debattinlägg i PT den 11 november. Det föranleder nu mig till detta genmäle.
Gyllenhaal är – liksom i en tidigare PT-intervju den 21 oktober – mån om att framhålla att han ”älskar Ryssland”, vilket är en i sammanhanget helt ovidkommande upplysning. Gyllenhaal hyser tydligen den naiva föreställningen att hans misstänkliggörande av Ryssland för krigiska avsikter ska framstå som mer vederhäftig genom upplysningen att han minsann ”älskar Ryssland”.
Gyllenhaal hade villigt ställt upp som intervjuobjekt åt PT i en artikel den 21 oktober, som jag kritiserade. Men som sådan är han ju inte ansvarig för själva artikeln och för PT:s journalistik, som var mitt ämne. Gyllenhaal var därför varken tilltalad eller omnämnd med namn i min artikel, utan refererades till där endast som ”en Rosviksbo”, eftersom han bor i Rosvik vilket framgick av PT-artikeln. Detta har Gyllenhaal retat sig på, framgår av hans inlägg. Den reaktionen får dock förstås mot bakgrund av att han helt och hållet har missförstått ämnet för min artikel; nämligen den miserabla journalistiken.
I konsekvens därmed för Gyllenhaal en helt ovidkommande diskussion i sitt inlägg. Han upprepar där ihärdigt att ryska flygplan kränkt både svenskt och finskt luftrum vid flera tillfällen, att ryska bombplan ska ha genomfört övningsanfall mot svenska mål och att det har förekommit stora ryska övningar i Östersjön och Arktis de senaste åren. Han upprepar även de andra episoderna som ältats i massmediakampanjen för att framställa Ryssland som illasinnat, oberäkneligt och hotfullt mot Sverige. Gyllenhaal anklagar mig för att ”med tystnad” ha förbigått dessa händelser och omständigheter i min artikel.
Samma händelser anförde Gyllenhaal också i PT-intervjun den 21 oktober för att underbygga sina tvärsäkra uttalanden om ryska ubåtskränkningar. I sin debattartikel den 11 november anför han till och med inbördeskriget i Ukraina som argument i polemik mot mig: ”Med samma tystnad förbigår Lundgren att (Ryssland) i år annekterat en del av Ukraina, Krim och (…) även har trupper i Östra Ukraina.”
Varje sansad människa inser dock, med lite eftertanke, att händelser som förekommit med flygplan i luften, med tankfartyg och forskningsfartyg på internationellt hav, eller inbördeskriget i Ukraina, inte utgör indicium – än mindre belägg – för fientligt ubåtsintrång i Stockholms skärgård.
Inte desto mindre är det just detta – med Ryssland som skyldig – som ömsom har basunerats ut, ömsom insinuerats, i otaliga artiklar, tv- och radioinslag av den samlade svenska massmediaapparaten. Däribland i PT:s stort uppslagna intervju med Gyllenhaal den 21 oktober. Vad medför dylik journalistik? Jo, en stor del av befolkningen, som är utlämnad till riksmedia för sin nyhetsinhämtning, bibringas uppfattningen att Ryssland är illasinnat, hotfullt och en växande fara för Sverige. Opinionen ökar därmed för att höja anslagen till militären och för ökade vapen- och Jas-köp. Ävenså opinionen för att Sverige ska söka skydd mot Ryssland genom medlemskap i Nato. Då detta är följden av den bedrivna propagandan kan man anta att det också är med just det syftet som den har bedrivits.
Jag kritiserade PT den 3 november för att ha medverkat i denna ohederliga journalistik. Det gjorde PT med sin devota intervju med Lars Gyllenhaal den 21 oktober. Intervjun motsvarade i intellektuellt avseende en kändisintervju i någon skvallertidning. PT borde ha insett att den som likt Gyllenhaal framställer sig som sakkunnig, fast med idel osakliga argument, inte är seriös utan en charlatan, hävdade jag. PT:s journalist måste ha haft, eller uppfattat sig ha, redaktionen uppdrag att skriva en propagandaartikel i förut nämnda syfte, ty en journalist med minimum av kompetens och integritet skulle inte ha åstadkommit en så oseriös artikel.
Inte mindre anmärkningsvärd var Bengt-Urban Franssons ledarartikel den 22 oktober där han, till synes på fullt allvar, för fram ”teorin” om ”sjätte generationens krigföring”. Enligt Fransson är Sverige troligtvis redan drabbat av ett sådant krig. Den ”sjätte generationens krigföring” har Ryssland, enligt teorins anhängare, tydligen utvecklat enkom för att använda mot Sverige. Sverige är den enda nation som är utsatt för denna krigföring. Krigföringen går ut på att Ryssland – utan att lämna spår eller bevis efter sig – ”riktar angrepp mot det svenska civilsamhället”. Krigsvinsten av detta blir, enligt Fransson, att ryssarna kan ”komma på hur det (Svenska civilsamhället) reagerar på retningarna” samtidigt som de ”planterar bilden av ett ryskt hot i Svenskarnas sinnen”. Vilken lysande krigsstrategi! Inte underligt att ryssarna besegrade såväl Karl XII som Napoleon och Hitler!
Att dag ut och dag in fylla tidningssidor med meningsfull text kan inte vara det lättaste. Den refererade ledarartikeln tillkom kanske då Fransson råkade ha en sämre dag, och han halkade iväg över tangenterna för att fylla sitt textutrymme utan att egentligen reflektera över rimligheten i det han skrev. Då må han vara ursäktad, sådant kan hända den bäste. Men då bör Fransson komma tillbaka till ämnet och meddela läsarna att den där ledarartikeln var ett olycksfall i arbetet. Om Fransson däremot har anspråk på att vi ska respektera och ta på allvar det makalösa svamlet i ledarartikeln den 22 oktober, kan man som läsare svårligen uppfatta det som annat än en förolämpning.
Ronnie Lundgren
Fri debattör
nDen som läst artikeln från 21 oktober noterade skribentens flitiga markeringar att det då inte fanns några bevis på vad om var i vattnet eller vem som låg bakom. ”Han vill inte påstå att …” ”Det menar militärhistorikern …” Jag tror att knappast någon uppfattat vår redaktionella hantering av ärendet som att vi hade något facit. I stället handlar det mer om en debatt och där nu Ronnie Lundgren får ge sin syn på saken ytterligare en gång. Det är bra med en debatt även om jag kan tycka att de överdrivet negativa adjektiven om PT:s hantering, militärhistorikern och vår politiske chefredaktör tar bort seriositeten i debatten.