Jag kan inte låta bli att erinra om hur det gick i septembervalet. Det verkar ju samtliga partier ha glömt. En närmast bitter S-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars. Och bittre Löfven skyller hela kaoset på alla andra, liksom de andra gör. Ja, alla har del i skulden, alla partier och väljarna, som röstade fram en riksdag där vi fick en regering utan tillräckligt underlag. Valet var ett missnöjesval.
1. Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort. Inte bara Moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Att de fick igenom budgeten berodde på Sverigedemokraternas, SD, aktiva stöd. 2. De rödgröna vann inte. Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget. 3. De enda som verkligen vann, och det stort, det var Sverigedemokraterna. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...
Besvikna väljare gick kors och tvärs för att visa sitt missnöje med partierna, och av flera orsaker, där missnöjet med alliansen var en viktig del. Men det var också ett stort missnöje med de rödgröna partierna. Tröttheten med blockpolitiken var markant. En del trodde därför gärna på Löfven när han pratade om samarbete över blockgränserna. Och taktikröstade därefter, för att få partierna att samarbeta. Men det gick åt skogen. Löfvens utsträckta hand var tom. Och det lockade inte till samarbete, dessutom var partierna för låsta.
Mittenpartierna var låsta i sin M-ledda allians. Och Socialdemokraterna sökte stöd hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket knappast förbättrade ett förhandlingsläge. När så sossarna sprang ifrån tidigare gjorda överenskommelser med de ickesocialistiska partierna så var det helt kört. Jag konstaterar således att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extravalet. Om det nu blir något, kanske väcks en misstroendeförklaring emot Löfven och han tvingas avgå, utan att kunna utlysa nyval. Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Eventuella skillnader emot septembervalet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstviljan lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i stället för höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.
Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande. Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att de andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert.
Att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad allians, som det verkar, det visar att de inget lärt av väljarnas dom senast. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade i M-Alliansen förlorade valet. Ni fick underkänt som allians.
Jag vill också påminna sossarna och Miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Att angripa allianspartierna för bristande samarbetsvilja och förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men bryta träffade överenskommelser, det skapar inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt om man vill föra en politik med slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten. Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet och Centern, och möjligen även Kristdemokraterna (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist). Vare sig Vänsterpartiet eller Moderaterna eller Sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha en ytterkantspolitik som de dikterar. Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.